Vacker utan bröst

Jag har ju tidigare skrivit om mitt val att inte göra en rekonstruktion efter att mitt cancerbröst togs bort. Om hur jag förväntades, och nästintill pressades, av vården att genomgå en bröstrekonstruktion. Vill du läsa mer om det så finns det inlägget här. Nu tänkte jag berätta lite om den inre processen. Hur jag landade i beslutet att leva utan bröst. Och hur jag gick från att känna mig vanskapt till att känna mig vacker. Eftersom jag själv sökte efter bilden på kvinnor utan bröst under den här tiden har jag tagit några på mig själv. Med kläder. Jag tycker att det finns mer foton där ute på kvinnor utan bröst med bar överkropp, än med kläder på sig. Men det var just det jag ville se; hur det såg ut utan bröst med kläder. Trots allt är det ju oftast så man möter världen.

Efter en fyra månader lång cytostatikabehandling togs mitt cancerbröst bort i januari 2019. Det var väldigt skönt att bli av med det. Det var en lättnad att eventuella kvarvarande cancerceller nu skulle vara bortskurna från resten av kroppen.

Men, det var också hjärtslitande.

Några dagar efter operationen stod jag framför spegeln i badrummet hemma. För första gången fick jag ta bort den kompress som täckte såret, och se hur det såg ut under. Jag hade försökt förbereda mig själv genom att föreställa mig hur det skulle se ut, men lyckades aldrig riktigt. Jag kunde inte se det framför mig. Kunde bara inte föreställa mig min kropp utan det högra bröstet på sin plats, där det alltid suttit. Det var som att försöka föreställa sig världen utan en himmel, eller skogen utan träd. Det var så självklart att det fanns där att det inte gick att tänka bort.

Det som mötte mig i spegeln där i badrummet chockade mig. Där bröstet suttit fanns en lång rad stygn. De började i mitten av bröstkorgen och sträckte sig ända ut till armhålan. Som en fet, svart larv. Men det var inte det som var upprörande, det var inte såret eller stygnen – det var tomrummet. Det gapande tomrummet efter bröstet. Jag kunde inte förstå det jag såg. Kunde inta ta in det. Mina ögon var så vana att se bröstet där, att se två bröst, att det jag nu såg kändes som en retuscherad bild. Inte verklig.

Dessutom var det så … platt.

Jag vet inte vad jag hade väntat mig, men det var så himla platt. Ingenting fanns kvar. Bara skinn och revben. Och på andra sidan satt det friska bröstet och såg märkligt ut utan sin tvilling. Större än någonsin förr i sin ensamhet, och liksom malplacerat, som om det inte längre hörde hemma där.

Veckorna gick och jag påbörjade strålbehandling. Motviljan till att göra en rekonstruktion växte sig starkare. Jag ville inte utsätta min kropp för den påfrestningen, kunde inte tänka mig att stoppa in något främmande där innanför huden, på Ground Zero, som jag och Peter skämtsamt börjat kalla området där mitt bröst suttit. Men något annat började gro samtidigt; en längtan efter att vara symmetrisk igen. Eftersom jag inte ville ha ett nytt bröst innebar det ju att symmetri bara kunde uppnås genom att operera bort det andra bröstet med. Det var något som kändes lockande på flera sätt, eftersom det också skulle minska risken att drabbas av ny bröstcancer på den sidan.

Jag googlade efter inspiration och information om att vara platt. Jag hittade några bilder på kvinnor utan bröst och med bar överkropp, och ärligt talat skrämde dessa foton mig. Jag ryggade tillbaka. Det såg så … konstigt ut. Ville jag verkligen se ut så? Skulle jag någonsin kunna känna mig fin? Skulle jag gå runt resten av livet och känna mig vanskapt? Okvinnlig?

Men cancern hade ju redan tagit ena bröstet, och jag skulle aldrig kunna få tillbaka det, rekonstruktion var otänkbart och symmetrin lockade – så vad lämnade det mig med för val? Beslutet mognade: jag ville ta bort även det andra bröstet. I juli samma år opererades mitt friska bröst bort. Jag bekostade det själv på en privatklinik eftersom cancervården endast ville erbjuda mig en rekonstruktion för att bli symmetrisk, inte en mastektomi för att uppnå samma resultat.

Den här gången var jag bättre förberedd på vad som väntade mig när jag såg mig i spegeln, och det var inte alls lika jobbigt. Det såg symmetrisk och slätt och fint ut. Den privata kirurgen hade gjort ett noggrant jobb med att skapa ett så fint ärr som möjligt. Han hade sytt ihop mig utan hudveck och ojämnheter. Han hade dessutom fixat till mitt andra ärr, skurit upp det och sytt om det, så det var också jämnt och fint.

Mer än något var det en lättnad nu när båda brösten var borta. Jag behövde inte ha någon protes för att vara jämn under tröjan. Jag kunde sluta klämma på det andra bröstet i jakt på ny cancer. Med bylsiga kläder på kände jag mig fin igen. Att ha något åtsittande däremot, det undvek jag eftersom tyckte det såg konstigt ut och oroade mig för vad andra, som inte visste att jag haft cancer, skulle tänka.

När man tvingas göra mastektomi på grund av bröstcancer har man rätt att få proteser av landstinget. Några veckor efter även det friska bröstet tagits bort åkte jag in till stan för att prova ut ett par. Det jag ville ha var möjligheten att vara lite mindre platt, särskilt på cancersidan där så mycket vävnad tagits bort att bröstkorgen faktiskt buktar inåt. Jag ville fylla ut denna inbuktning och få en svag utåtbuktning, så jag inte såg så iögonfallande platt ut i åtsittande kläder. Alltså tänkte jag mig ett par väldigt små proteser, inte små i omkrets nödvändigtvis, men små i hur mycket de buktade utåt. Som ett par riktigt små bröst. För små bröst och inga bröst ser olika ut. Ibland får man höra det som ”plattis” av någon med små bröst, att de minsann också är platta, men det är inte samma sak och det ser inte likadant ut. Där finns en svag utåtbuktning, om inte annat så av själva bröstvårtan.

Det blev inte som jag tänkt mig.

De allra minsta proteserna kändes fortfarande alldeles för stora. Dessutom var de så små i omkrets att de inte fyllde ut min inbuktning och jag tyckte de såg ut som två små strutar. Jag gick därifrån med den minsta protesstorleken de hade, nedslagen över att den inte alls kändes bra.

Jag använde dem aldrig.

Några månader senare hittade jag en vadderad topp som jag började ha i stället. Själva vadderingen i den gjorde att det såg ut som om jag hade små, små bröst. Det bildades dock en luftficka mellan huden och vadderingen, så skulle någon petat på mig där skulle mitt ”bröst” tryckts in. Men vad gjorde det? Det var ju ingen som petade på mig där. Jag köpte flera av dessa toppar i olika färger och använde dem dagligen. Det var en befrielse, nu kunde jag ha på mig vad jag ville utan att se så konstigt platt ut.

Men nu använder jag inte dessa toppar så ofta längre, knappt alls. Jag går för det mesta utan, oavsett vad jag har på mig. Ibland syns det inte alls hur platt jag är, och ibland syns det väldigt tydligt. Det beror mycket på plagget i sig. Har det bröstfickor till exempel, om det är mönstrat eller i tjockt och bylsigt material, så syns det inte. Är det en tajt topp i tunt material syns det tydligt. Men oavsett så bryr jag mig inte längre. Denna förändring har förstås inget med omvärlden att göra, utan bara med mig. Det är mina tankar och känslor om min kropp som har förändrats. Till största del handlar det om att jag vant mig vid hur min överkropp ser ut.

Att vänja mig innebar först att jag inte reagerade när jag såg mig själv i spegeln. Sedan att jag accepterade hur jag såg ut och var okej med det. Sedan gled detta accepterande långsamt över i något annat, något kraftfullt och befriande; jag började gilla det jag såg. Jag såg min platta överkropp med de skimrande, ljusrosa ärren, och tyckte den var vacker. Att jag var vacker.

Det handlar också om att jag väljer hur jag tänker och ser på mig själv.

Jag väljer att se en kropp som tagit sig igenom så mycket och fortfarande står stark. Jag väljer att se mina ärr som fysiska bevis för denna styrka. Jag väljer att se de runda höfterna och de raka axlarna, de rena linjerna. Jag väljer att inte låta någon samhällsnorm diktera hur jag ska känna om min kropp.

Jag väljer att känna mig stolt över min starka kropp, i stället för mindre värd på grund av att jag saknar bröst.

Nu har jag sett både mig själv och många andra (tack vare Plattnormen) så mycket att jag inte tycker att en överkropp utan bröst ser konstig ut alls. Och det är just vad det handlar om; ju mer vi ser någonting – desto mindre reagerar vi på det. Desto mer normaliserat blir det. Problemet är att vi aldrig får se kvinnor utan bröst, eftersom normen att kvinnor ska ha bröst är så starkt rotad och inte lämnar plats för några alternativ. Att det är så råder det ingen tvekan om när till och med de som vårdar dessa kvinnor, de som träffar kvinnor utan bröst hela dagarna och borde vara mer pålästa än någon annan, ser rekonstruktion som det självklara (och ofta enda) alternativet. Trots riskerna de faktiskt innebär. Trots att många kvinnor blir sjuka av implantat eller får problem med så kallas kapselbildning. Alltför sällan får kvinnor själva välja hur de ska se ut för att känna sig mest bekväma i sig själva efter mastektomi. Alltför ofta nekas de som vill ta bort ett friskt bröst som ett sätt att uppnå symmetri.

Vårdens agerande inte bara försummar de kvinnorna, det sänder också ett tydligt budskap och cementerar normen om att en kvinna – till varje pris – måste ha bröst.

Om du hittat hit för att du står inför valet och kvalet om att göra rekonstruktion eller vara helt eller delvis platt, vill jag inte tala om hur du ska göra, för det är ditt – och bara ditt – beslut, men jag vill berätta att man kan ta sig till en annan plats mentalt. Man kan vänja sig vid att ens kropp ser annorlunda ut. Man kan vänja sig vid att inte ha bröst.

Man kan älska sin platta överkropp.

Man kan känna sig vacker.

Man kan leva ett normalt liv.

Man slutar inte att vara kvinna.

Här hittar du mitt tidigare inlägg om detta.Här hittar du till Plattnormen som jobbar hårt för att förändra vården så att alla kvinnor har rätt att välja hur de vill se ut efter att ha förlorat en del av sig själva till cancer . De har också en facebookgrupp där man kan få stöttning av dem och andra i samma situation.