När vi har diskuterat kring förlåtelse på Instagram och facebook så är det många som har hört av sig till mig och sagt att de har svårt att förlåta sig själv, så jag tänkte vi kunde prata lite om det. Ofta verkar vi ha svårare att förlåta oss själva än att förlåta andra.
Varför är det så?
För att man alltid dömer sig själv hårdast? För att man har någon, kanske omedveten, förväntan på sig själv om att inte göra fel? Om att vara perfekt? Och när vi inser att vi gjort fel, att vi inte är perfekta, så stämmer det inte överens med den bild vi har, och vill ha, av oss själva. Jag vet inte.
Men det jag vet är att när det handlar om att förlåta sig själv så gäller samma som när vi förlåter andra; har vi en betydelse av förlåta som vi inte kan stå bakom blir det svårt. Om vi tänker att förlåta oss själva innebär att vi säger att det vi gjorde var okej, att det inte gör något, så kan det förstås ta emot att göra det. För vi kanske aldrig kommer tycka att det vi gjorde var okej. Så även när det gäller oss själva får vi se till att vi har en definition av ordet som vi kan skriva under på.
Om att förlåta oss själva skulle betyda något sådant här:
”Nu väljer jag att gå vidare från det här. Det jag gjorde var fel, men jag tänker inte hålla fast vid det längre. Jag tänker inte låta det definiera mig. Nu släpper jag taget om det. Jag väljer att lära mig av det jag gjorde, att från och med nu agera annorlunda. Att låta mitt misstag förändra mig till det bättre så att jag inte bara låter bli att göra samma sak igen, utan också blir en bättre människa för andra som kommer i min väg framöver. Och för mig själv.”
Så kanske det känns lättare. Kom ihåg att även den du sårade har allt att vinna på att du förlåter dig själv, eftersom du då kommer vara en mer harmonisk och välmående person i deras liv. Så vill du göra det rätta för dem den här gången – välj att förlåta dig själv. Vill du fortsätta påverka dem negativt – förlåt inte dig själv.
Om man har svårt att förlåta något man gjort mot sig själv då? Om man svikit sig själv? Om man gjort något som inte är bra för en själv? Hur förlåter man det?
Först och främst måste man förstå vilken, om ens någon, skuld man har i det hela. Det kan aldrig vara ditt fel att någon annan gjort illa dig t.ex. När man är klar över skuldfrågan kan man fråga sig själv om man vill fortsätta svika sig själv. Om man vill fortsätta göra fel mot sig själv – eller om man den här gången vill göra det som är bra för en själv. Att inte förlåta sig själv för något man gjort mot sig själv är samma sak som att fortsätta skada sig själv. Att förlåta sig själv, att släppa taget om det och gå vidare är det motsatta. Det är att ta hand om sig själv.
Sätt någon annan i din roll, någon du älskar. Din dotter, din bästa vän, din syster eller bror. Låtsas att det var någon av dem som gjorde det du gjorde. Tycker du att det är oförlåtligt? Eller tycker du att de ska förlåta sig själva? Tror du det är i deras bästa intresse att hålla fast vid besvikelsen eller ilskan mot sig själva?
Nej. Jag antar att du inte tycker det.
Du ser att din syster gjorde det hon trodde var rätt så, eller att hon inte visste bättre, att hon inte kunde bättre, att hon inte förstod. Eller bara inte hade förmågan. Så varför ska det vara andra regler som gäller för dig? Se på dig själv på samma sätt. Med kärlek, inte förakt.
I grund och botten är det kanske vad allt det här handlar om; kärlek till oss själva.
*
*
*
Läs mer om förlåtelse i min bok Lycklig ända in i själen – en handbok i att förändra sig själv på djupet.
Hej!
Så glad att jag hittade till din blogg. Har just nu her2 positiv bröstcancer och ska få min sista cellgiftsbehandling i övermorrn. Dina ord i din blogg återspeglar otroligt mycket av vad jag känner. Själv har jag lite svårt att sätta ord på allt och har inte skrivit nånting. Det har varit så omtumlande att få den diagnosen, jag som 31-åring, att orden fastnat nånstans. Det har hjälpt mig att läsa om dina erfarenheter och att se bilder på hur det går till med strålning m.m
Många av dina texter är gripande, men denna kändes lite extra :”Att få cancer är som att få ett alldeles eget spökslott”.
Tack 🙂
Hej!
Åh då har du det tufft nu <3 Du är ju så ung också, skrämmade att bröstcancer går ner i åldrarna. Fint att höra att bloggen har hjälpt dig. Tack för att du tar dig tid och berättar det. Jag håller tummarna för dig och hoppas allt går så bra det bara kan!
Många kramar
Lisa
Hej igen!
Måste bara fråga en sak, om jag får..
Äter du nåt antihormonellt nu? För att minska återfallsrisk?
Jag fattar ju såklart att det kan va olika beroende på individ och sjukdom och allt det där och att det kanske inte går att rekommendera andra hur dom ska göra. Men min läkare började tala om att ta sån medicin i 5 år och jag kände bara NEJ… vill inte det..
Vet inte riktigt hur jag ska tänka men nu lutar det mot att trotsa den rekommendationen faktiskt..
Ha det bäst!
Mvh Sofie
Hej igen!
Nej, jag äter ingenting för min tumör var inte hormonkänslig alls tydligen. Så jag har aldrig behövt ta ställning till det som du nu ställts inför. Ger mig sämre chanser inför framtiden antar jag, men samtidigt är det skönt att slippa. Jag förstår att du är tveksam. Jag vet inte något alls om dessa hormoner och det enda jag kan råda dig är att läsa på ordentligt innan du fattar ditt beslut. Hoppas du kommer fram till det som känns rätt för dig.
Många kramar <3