Jag har börjat krascha nu. Eller jag är på god väg i alla fall. Smärtan i nacken är hemsk, och jag har fått feber. Brukar få det av kraftig ansträngning. Vilket för mig är att vara upprätt i några timmar, med krage. Jag fryser och svettas om vartannat. Peter hoppar upp och ner ur sängen och sätter på och stänger av ac:n.
Sen skypade vi just med vår son som är hemma med farmor och farfar. Saknaden var som ett slag i bröstet. Ville bara krama om honom och dra in hans doft. Han har det jättebra och brydde sig inte särskilt mycket om oss ens. Men jag är verkligen inte van att vara ifrån honom.
Så jag grät en stund. Peter tröstade. Jag tog mer smärtstillande. Och nu är jag tillbaka. Man måste tillåta sig själv att bryta ihop då och då, annars orkar man inte hålla ihop. Att fortsätta framåt.
Det gäller att hålla fokus på rätt saker. Jag är äntligen här. Ett jättekliv närmare att få må bättre. Och på tisdag kommer vi träffa min läkare, som pressade in mig i sin kalender för att jag skulle slippa vänta till augusti. Efter det kommer vi (förhoppningsvis) veta mer om min instabilitet och om/hur han kan hjälpa mig.
Jag och Peter får lite egentid tillsammans. Och även om jag inte kan lämna sängen just nu, så kan jag fortfarande se och höra New York. Det är ju bättre än alla teveserier i världen.
Så jag kan välja att lägga fokus på allt som är jobbigt, och bli ledsen och deprimerad. Eller så kan jag välja att fokusera på allt bra, allt jag nämnde här ovan. Allt jag har att vara tacksam för.
Det handlar egentligen om någon sorts överlevnadsinstinkt tror jag. Jag skulle aldrig orka leva mitt liv som jag gör – i sängen hemma framför teven, nittio procent av min vakna tid – om jag skulle ligga och tänka på allt som är jobbigt. Det skulle bli alldeles för tungt.
Visst har jag ett oerhört begränsat liv rent fysiskt, men jag har gränslös kärlek. Två underbara barn, en man som är min bästa vän och den finaste människan jag någonsin träffat. Familj och vänner. Det skulle jag aldrig byta mot någonting. Inte ens en fungerade kropp.
Det är inte lätt att lägga ut sådana här bilder, men jag har bestämt mig för att vara ärlig och visa hur det verkligen är. Det här är från igår kväll. Så här ser jag ofta ut när jag tagit ut mig. Ena ansiktshalvan hänger lite.
