Om tio timmar kommer jag att sövas ned. Sen kommer två hål borras i mitt huvud, ett över varje öra.
Sen kommer det sättas i skruvar. En i varje hål.
Sen blir jag väckt.
Jag ska sitta i en säng och en slags ställning kommer fästas i skruvarna. Med hjälp av vikter kommer mitt huvud sakta lyftas upp, samtidigt som det röntgas för att se vad som händer inuti. Under tiden kommer jag också få berätta hur jag mår, och om mina symptom minskar eller försvinner.
Det har varit en sådan lång resa hit, till den här stunden. Vi har gått igenom så mycket. Så många timmar av research. Så många undersökningar, remisser och avslag på remisser.
Röntgen i Oslo.
Röntgen i Stockholm.
Röntgen i Göteborg.
Läkare som avfärdat mig, läkare som misstrott mig.
Läkare som velat ge mig antidepressiva tabletter för mina nackproblem.
Det är ett tungt jobb att själv vara ansvarig för sin vård, särskilt när man är sjuk.
Så många tvära kast mellan hopp och förtvivlan. Så mycket pengar.
Och nu har det sjunkit in att det är dags. Jag kände mig helt lugn igår, inte orolig alls. Men så fort vi lämnade city och kom hit, till ett lite halvsunkigt hotell, så blev det liksom verkligt. Jag fick en överväldigande hemlängtan och kände mig så liten. Samma känsla som man kunde få när man var barn och skulle sova över hos en kompis. Det var kul så länge det var ljust och man lekte, men när det blev mörkt och man skulle gå och lägga sig ville man bara hem till mamma.
Det är inget stort ingrepp, även om det kanske låter så. Men tanken på att någon ska borra i mitt huvud …
Men det som skrämmer mig allra mest är att undersökningen inte ska bekräfta det som min läkare tror.
Att han inte ska kunna hjälpa mig.
Att vi ska vara tillbaka på ruta ett.
