Nu är vi på väg hem. Tänk om det alltid fanns stolar med höga ryggstöd på offentliga platser, som gick att fälla lite bakåt. Mitt liv skulle vara så mycket enklare! Och min nacke så mycket gladare. Rullstolar finns alltid att låna på flygplatser, men de har ju inget stöd för nacken så det hjälper inte.
När vi skulle gå igenom säkerhetskontrollen nyss så hände en så märklig grej. Vi stod i kö fram till första ”kontrollen”, där de kollar passet. Peter stod först och jag precis bakom, med nackkragen på förstås. En kvinna som jobbar där säger då till Peter ”are you travelling together?” Yes, svarar han.
Och nu kommer det märkliga.
”Does she have her own passport?”
Inte någon gång vänder hon sig mot mig.
Varför frågade hon Peter om mig, istället för att fråga mig? Och varför skulle jag inte ha mitt eget pass? Vi har vridit och vänt på det och inte hittat någon rimlig förklaring. Annat än att hon trodde jag var något slag hjälplöst bihang till Peter som han tog hand om. Kände mig förnedrad. Som om det var något uppenbart fel på mig, så stort att jag inte kunde svara på frågor eller ansvara för mitt eget pass.
Det roliga är att jag bara några minuter innan tänkt på hur van jag blivit att vistas bland människor i kragen. Att det inte är jobbigt längre. Att jag inte bryr mig när folk tittar.
Kan tänka mig att människor som sitter i rullstol får uppleva samma slags omyndigförklarande alltför ofta.
Jag släppte det fort i alla fall. Det är ju bara okunskap, ingenting annat.
Nu är vi alla fall i Korean air lounge och här kan man halvligga lite. Jag tror jag har lite feber. De små såren över öronen värker lite och nackmusklerna krampar. Det ska bli så skönt att komma hem! Krama om Vide och Tuva.
Oj oj vad du har fått kämpat Lisa.. vilken resa. Håller tummar och tår att du ska må bättre. Jätte intressant att läsa 🙂
Ha det så gott!
Eva Svelander
Full av beundran. Att du orkar!