Fritt fall i cancerns värld

I tisdags var jag på sjukhuset för att få svar på mammografin och ultraljudet jag gjorde för några veckor sen. Det var alltså en del i min årskontroll för bröstcancern. Medan jag satt där började onkologen att läsa i min journal om en misstänkt lymfkörtel i vänster armhåla som de sett under någon av dessa undersökningar. Förstorad lymfkörtel. Mitt hjärta slog hårt och jag fick svårt att andas. Nu händer det, tänkte jag. Nu går allt sönder igen. Det visade sig, några långa och plågsamma minuter senare, att onkologen läste i fel patients röntgensvar. Den förstorade lymfkörteln handlade inte om mig. I mitt svar stod det inget sådant alls, allt såg bra ut.

Jag var lite skakig efter det kan jag säga. Det kändes som om jag just kastats utför ett stup och fallit handlöst – för att lika plötsligt ha fast mark under fötterna igen. Jag bar med mig händelsen ut ifrån sjukhuset. Satt på tåget hem och var lättad och tacksam att inget hittades på mina bilder, men till viss del ändå kvar i rädslan. Nu kändes ett återfall så mycket verkligare, som att det faktiskt skulle kunna hända. Så här, en vanlig tisdag i oktober. Plötsligt kändes det som att jag alltid är bara en hårsmån ifrån. Ett sjukhusbesök, några ord från en läkares mun, är allt som krävs.

Allt kan vända på några sekunder, allt kan gå sönder i ett ögonblick.

Det är tungt att befinna sig där. Rädsla är plågsamt. Men när jag kom hem såg jag det hela som på distans, utanför mig själv. Jag gick bortom mina känslor i stället för att vara i dem, och insåg att det här kunde lära mig något. Här fanns en möjlighet inte att bara att hitta ett sätt att slippa rädslan, utan att utvecklas. Jag förstod det eftersom det var så jobbigt – och jag vet ju att det är svårigheterna i livet som för med sig störst möjlighet till utveckling. Det här är en gåva, tänkte jag där jag stod i hallen, nyss hemkommen från sjukhuset. Det här är ett tillfälle att växa, om jag väljer att göra det. När jag öppnade upp för möjligheten att lära av situationen, av rädslan, kom insikterna. Jag förstod att jag kan göra ett val, och att det valet kommer att forma och prägla mitt liv.

   Jag kan välja mellan tillit och rädsla.

   Jag kan välja att sätta min tillit till att jag inte kommer få cancer igen, eller så kan jag välja att leva i rädsla. Att välja tilliten kanske inte kan hålla cancern borta – men kan rädslan det då? Kan ett liv i rädsla skydda mig från cancer?

   Vilket kommer få mig att må bäst, att leva med tillit eller i rädsla?

   Vilket kommer tillåta mig att njuta av mitt liv, stunden jag har här på jorden?

   Vilket är bäst för min hälsa?

   Rädsla eller tillit.

Jag väljer tillit. Jag väljer att känna mig trygg i att cancern är borta. Jag väljer att min situation är den att jag är frisk från cancer, inte att jag när som helst kan få ett återfall.Och när jag nu väljer det gör jag ett åtagande att också välja tankar som passar med det utgångsläget. Tankar färgade av tillit och trygghet.