Att vara misslyckad och värdelös

När jag först blev sjukskriven för snart sex år sedan blev jag alltid nervös när jag skulle träffa nya människor. Vad skulle jag säga när den obligatoriska frågan kom
– vad jobbar du med? 
Det var som om jag inte var någon för att jag inte gjorde något. Det blev viktigt att berätta om min passion för att skriva. Att jag skrev på en roman, så mycket jag orkade. Det gav mig en känsla av existensberättigande. Även om jag inte jobbade så gjorde jag något.
Jag skrev.
Alltså var jag någon.

Nuförtiden träffar jag väldigt sällan nya människor. Inte skriver jag romaner heller.
Jag är för sjuk för att åka iväg på middagar, fester, eller ens en enkel fika hos någon. Faktum är att jag inte klarar av de enklaste sakerna i vardagen. Som att, dammsuga, dra en barnvagn, torka golv. Ja, allt som är tungt. Allt där nacken måste hålla upp huvudet, eller där jag måste använda armarna längre stunder. Jag klarar några få och lätta sysslor varje dag. Men bara om jag inte tvingats göra något mer ansträngande, som att åka på läkarbesök. Eller om jag medvetet valt att göra något extra ansträngande, då får jag räkna med att vara sämre än vanligt en tid efter.

Så om jag inte jobbar, knappt klarar av att städa eller laga mat. Gå på barnens utvecklingssamtal, handla mat, gå till lekparken och så vidare.
Om jag inte gör något. Om jag inte kan prestera.
– Har jag då inget värde?
Enligt mitt gamla sätt att tänka så vore det ju så.

Men jag vet bättre nu.
Det som är viktigt, verkligt viktigt, är hur jag är som människa. Om jag finns här för mina barn. Lyssnar när de behöver prata, kramar och tröstar, talar om hur värdefulla de är. Älskar dom villkorslöst. Att jag är Peters bästa vän, att jag finns här för honom. Att jag älskar honom för den han är.
För när vi dör – vem saknar oss för vår förmåga att tapetsera en vägg, skriva en rapport eller simma snabbast i världen?
Man saknar ju någon för den personen är, inte för de förmågor hen har.

Detta är väl en självklarhet egentligen. Men med tanke på hur många människor som bränner ut sig, eller lever i ständig stress, idag så kan man ju fundera på hur vi värderar oss själva, och andra.
Det känns som om vi många gånger förväxlar att vara lycklig med att vara lyckad. Och att vara lyckad syftar nästan alltid på prestationer. På vad vi gör. Inte vilka vi är.

Och om en lyckad person är en som presterar på hög nivå, så blir ju vi som är sjuka automatiskt misslyckade. Misslyckade på grund av något som vi inte kan rå över, och aldrig skulle välja.

Men jag är inte misslyckad. Eller mindre värd.
Jag är bara jag.