Igår fyllde jag år. Jag hoppas verkligen att det var min sista födelsedag i nackkragen. Den sista födelsedagen då jag inte kan fira som jag vill.
Jag drömmer om min operation som andra drömmer om semester. Jag fantiserar om livet efter. Men det är komplext. Jag vill vara opererad, jag vill vara på andra sidan. Jag vill kunna ha ett liv igen. Uppleva saker. Se nya platser. Umgås med människor. Gå långpromenader. Simma i sjön en sommarkväll. Plocka svamp med min son. Gå på bio med min dotter.
Men jag vill inte opereras.
Ska jag vara helt ärlig så skrämmer tanken på en operation skiten ur mig. Särskilt tiden efter. Smärtan. Att vara beroende av andra människor.
Och så själva operationen, eller riskerna snarare. För den är riskfylld.
Jag är inte rädd för att dö. Men jag är rädd för att mina barn ska förlora sin mamma. Den tanken är nästan outhärdlig.
Så på ett barnsligt sätt önskar jag att jag kunde få det ena utan det andra.
Jag vill till andra sidan utan att behöva gå igenom. Men hur man än vrider och vänder på det finns det ju ingen väg runt.
Och jag är ju redan på väg, kanske halvvägs.
Jag ser det som ett mörkt träsk, där krokodiler, ormar och andra faror lurar under ytan. Och på andra sidan träsket väntar min familj och mitt liv på mig.
Allt jag måste göra är att ta mig igenom.
Jag behöver inte tänka på krokodilerna och ormarna. Jag behöver bara tänka på att fortsätta framåt. Att sätta den ena foten framför den andra, tills jag är framme.
Ett steg i taget.
Sen är det det här med fokus igen. Var man väljer att lägga sina tankar. Jag är tacksam för att det överhuvudtaget finns en operation som kan hjälpa mig. Någonting som kan göra mig bättre. Och det är det jag måste fokusera på. För det finns bara en sak som skrämmer mig mer än att ta mig igenom det där träsket;
att bli kvar i det.
