Jag lever nu

Nu när jag snart är färdigbehandlad (bara strålning kvar, och antikropparna då som jag kommer ta ända till november) så rör sig tankarna mer runt återfall. Jag har instinktivt undvikit att tänka så mycket kring detta innan, för att orka helt enkelt. Man kan bara ta in lite i taget och man kan bara bearbeta och acceptera lite i taget. Dyker man för djupt på en gång riskerar man att drunkna.

Den bröstcancertyp jag har, HER2 positiv, har en hög återfallsrisk. På så sätt är det en av de sämsta typerna att få. Inte för att någon är särskilt rolig, men bröstcancer som går att behandla med hormonpreparat är lättare att bekämpa och återfallsrisken är lägre.Dock har jag två faktorer som talar för mig och sänker risken; att cancern inte spritt sig vidare ut i kroppen och att tumören försvann helt av cytostatikan. Så det är ju bra i alla fall. När min onkolog sa det till mig var lättnaden omedelbar och så fysisk, det kändes som om något varm spred sig från huvudet och ner till tårna och liksom mjukade upp mig inifrån.

Men rädslan försvinner inte helt för det. Ibland dyker den upp ändå. Jag har förstått för länge sen att cancer är en enda stor övning i att hantera rädsla. Om man tar tillfället i akt att lära sig, det vill säga. Det gör jag. Det blir bättre, men rädslan kan fortfarande övermanna mig ibland.

Som när jag har av misstag läste hur många – hur få– som får återfall som fortfarande är vid liv efter fem år.

Fem år.

Vad är fem år? Ingenting. Det är ett ögonblick. En skärva av ett liv.

Som när jag får ont i ryggen och genast tänker på skelettmetastaser. Då blir rädslan så påtaglig, så fysisk, som en skarp smak i munnen. Som en tyngd över bröstet.Med rädslan för återfall kommer också dödsångesten. Jag försöker hålla den på avstånd, men det går inte. Jag försöker mota bort den med mitt förnuft, försöker resonera med den

Snälla, jag måste få leva

Men den är obeveklig. Dödsångest lyssnar inte på förnuft och den bryr sig inte om desperata vädjanden.

Jag försöker köpslå istället

I alla fall några år

Men det är hopplöst. Det går inte att köpslå med dödsångest.

Men – och det här är en del av vad jag lärt mig om att hantera rädsla – det finns en sak som hjälper. Det finns en sak som motar bort rädsla och dödsångest i ett ögonblick. En enkel tanke:

jag lever nu

jag lever nu, jag lever nu, jag lever nu, jag lever nu

När jag får dödsångest rabblar jag det som ett mantra. Det är mitt enda vapen, men det är ett de inte kan försvara sig mot för just nu lever jag ju faktiskt. Jag känner min kropp, känner hjärtat slå innanför revbenen och bröstkorgen höjas och sänkas. Jag känner att jag lever. Just nu lever jag och allt som finns är just nu. Sen existerar inte för någon av oss utan är endast en gissning och en förhoppning. Med eller utan cancer.

Jag lever nu.