På torsdag börjar jag med nästa del av min behandling. Sexton gånger ska jag strålas, varje vardag i drygt tre veckor. Det kommer bli tufft för jag måste åka kommunalt till sjukhuset också. Varje dag. Har inte gjort något liknande på många, många år. Får se om det ens går, eller om jag blir för dålig. Min onkolog sa att om det inte funkar så får jag sjukresor. Egentligen får man inte det för cancerbehandling för man räknas inte som sjuk då (!) men eftersom jag har mina EDS-svårigheter så är det ju en annan situation.
Vanliga biverkningar av strålning mot bröstcancer är:
- Klumpkänsla i halsen
- Förändrad hud, hudrodnad
- Förändring i bröstets storlek
- Utvidgade blodkärl
- Trötthet
Tydligen kan tröttheten dröja sig kvar ett tag efter avslutad behandling också, flera veckor eller till och med månader. Hoppas verkligen det inte blir så illa för mig, att jag ska vara så där sjukt trött igen. Har varit så skönt att känna mig hyfsat normal ett tag nu. Orkat lite. Kunnat promenera varje dag. Jag vill inte tillbaka in i trötthetsdimman.
Det är lite som att ge bort sitt liv ett tag när man går igenom sådant som cytostatikabehandling, strålning – eller stora operationer för den delen. Man kan inte längre bestämma själv vad man vill göra och när, utan all energi måste gå till behandlingen och biverkningar av den. Man får bara finna sig i det. Extra stark känsla av att inte vara fri blir det kanske när man som jag redan är begränsad.
När jag var och gjorde DT-röntgen inför strålningen så tatuerade de in tre svarta prickar på mig. En mellan brösten (eller ja, jag har ju bara ett, men ni fattar) och en på varje sida, på revbenen. Som någon sorts referenspunkter, för det är viktigt att strålningen kommer på exakt samma ställe varje gång. När han som gjorde röntgen gick igenom vad han skulle göra, hur strålningen kommer gå till och så där, så sa han det.
Jag kommer tatuera in tre prickar på dig sen också
och jag tänkte tatuera? Ska han tatuera? Som i att de aldrig kommer att gå bort?
Jag tänkte fråga om prickarna kommer gå bort någon gång, men så insåg jag att det var meningslöst. För oavsett måste de ju dit. Så vad spelar det för roll? Det är bara att acceptera. Är det något som sjukdom lär en så är det just det, att acceptera.
Vi ska tatuera tre prickar på dig
Jaha
Vi kommer ta bort hela ditt bröst
Jaha
Du ska få cytostatika och kommer må väldigt dåligt av den
Jaha
Du kommer antagligen tappa allt ditt hår
Jaha
Vi behöver skruva fast ditt huvud på din ryggrad
Jaha.
Har inte kommenterat på ett tag nu. Haft fullt upp med min dotters kämpande med svår eds. Men jag är in och läser det du skriver.
Du förtjänar verkligen att få må bra resten av ditt liv! Känns som om du fått allt ditt lidande nu. Jag tänker på dig och skickar styrka!!!💖
Kram Maria, mamma till tonårsdotter med eds
Tack fina du 💗 Skickar styrka och massa kärlek tillbaka till dig och din dotter 💜❤️
Kram Lisa
Jag tänker på dig och önskar dig styrka och tålamod att orka med även den här proceduren på din väg att bli frisk. Jag håller verkligen med Maria om att du sannerligen förtjänar att må bra i alla dagar efter detta!💕🍀🌷
Tack så mycket Milvi ❤️ Jag får ta en dag i taget, som vanligt. Det är ju faktiskt inte mycket kvar nu. Många kramar till dig 🌷🌷
Förvånande att sjukresor inte ges för cancerbehandling! Låter helt absurt.
Är det så i alla landsting? Jag känner till ett fall i Skåne för ett par år sedan då sjukresor ingick.
Så sant apropå accepterande. Man accepterar med tiden mer än man trodde var möjligt (vad är alternativet…). Kämpa på!
Ingen aning om det skiljer sig åt mellan olika landsting, men ja, så är det här i Stockholm iaf. Man räknas liksom inte som sjuk, ens när man får cytostatika. Jag förstår inte hur jag skulle ha klarat att åka kommunalt då, under cellgiftsbehandlingen, med eller utan EDS. Alla har ju inte nån som skjutsar.
Tack! 💗 kram