I torsdags var jag tillbaka på Karolinska igen, först för ett besök hos min onkolog och sen för att få antikroppar. Det var femte gången jag fick det, så ”bara” tolv gånger kvar nu. Det gick bra och jag mådde inte illa efteråt. Blev väldigt trött och kände mig sjuk dock, men bara samma dag. Dagen efter mådde jag som vanligt igen. Skönt att det inte blev värre än så.
Min onkolog är den som har ansvar för min cancervård. Henne träffar jag med jämna mellanrum. Jag gillar henne. Hon är empatisk och snäll och lyssnar på mig. Och så tar hon sig alltid tid att svara på alla mina frågor och funderingar.
Den här gången pratade vi om svaret på analysen av bröstvävnaden och hur operationen gått och så där. Jag berättade att jag funderat en hel del och kommit fram till att jag vill operera bort det andra bröstet också. Det var så skönt för jag behövde inte försvara det alls. Jag förklarade bara hur jag tänker och känner och då sa hon att hon förstod och att vi ska boka in det några veckor efter strålningen är slut.
Jag blev glad och lättad, för att i nästa sekund undra varför i hela friden jag blir glad över att förlora det enda bröstet jag har kvar. Det är komplext det där. Väldigt komplext. Men det är ju ändå det som känns rätt för mig.
Jag frågade om min återfallsrisk också och hon sa att två saker sänkte den rejält; att jag inte har haft något spridning till lymförkörtlarna och att tumören försvann helt, redan innan operationen. Det var väldigt skönt att höra. Jag blev så lättad. Ett bra besök var det, med bra besked.
