Att få reda på att man har cancer är som att få ett alldeles eget spökhus. Ett hemsökt slott med gnisslande järndörrar, porträtt med vandrande ögon och gamla fängelsehålor i källaren. Oftast är det ett ganska stort slott, med många rum. Rum som var och ett inhyser någonting skrämmande, som är otäckt på sitt alldeles egna vis. Som ny innehavare av slottet måste man gå igenom alla rum, ett efter ett. Det är ingenting man kan strunta i, eller överlåta till någon annan. Man måste själv gå igenom hela slottet, från källaren till vinden, och tillbringa en stund i alla rum. Man måste öppna dörrar, treva efter lysknappar och kliva in. Oavsett vad som väntar där inne. Även om det skrämmer skiten ur en. Även om det känns som om hjärtat ska slå sig ur bröstet och benen vika sig av skräck.
Detta tar mycket kraft. Det är utmattande både mentalt och fysiskt att vara så rädd. Därför kan man inte gå igenom hela slottet på en gång. Man måste ta ett rum i taget och låta det ta den tid det tar, annars bryter man ihop. Vissa rum är svårare än andra att våga sig in i. Det kan ta dagar, veckor eller till och med månader innan man ens vågar glänta på dörren till dem.
Det allra första rummet man måste ta sig igenom, som man mer eller mindre knuffas in i så fort ordet cancer är uttalat, är också det mest skrämmande. Det är en sal med tjocka stenväggar som inte släpper in något ljud och med ett mörker så kompakt att man kan känna det; som ett tryck över bröstet, ett bultande i huvudet. Att tvingas in där är som att sväljas hel. Som att befinna sig i ett vakuum. Avskild från världen, från verkligheten och allt man trott sig veta om livet.
Det är rummet som rymmer ens dödlighet. Det är salen som håller insikten om att döden är en realitet, inte en eventualitet. Det är där man går från odödlig till skör. Det är där man inser att man bara är hjärtslag ifrån aldrig mer. Här famlar man till en början helt i blindo. Man håller sig längs väggarna, klamrar sig fast vid dem för att inte ramla, rädd för att aldrig komma upp igen om man gör det. Ingen är redo för detta rum. Oavsett vem man är eller vad man gjort finns det ingenting som har förberett en för det.
Denna skräckfylld stund i det här allra första rummet kan vara länge och varje ögonblick känns som en evighet, men till slut vänjer sig ögonen vid det kompakta mörkret och man börjar ana ett svagt ljus. Någonstans långt där borta träder konturerna av ett fönster fram. Det är täckt av tjocka fönsterluckor, men med mod och en enorm styrka kan man ta sig fram till det och öppna det. Man kan slå upp luckorna och låta ljuset flöda in. Och med ens lättar trycket över bröstet.
Det första rummet är avklarat och man kan gå vidare till nästa.
*
De rum jag ännu inte vågat mig in i rymmer detta:
Att förlora ett, möjligtvis två bröst
Att cancer kan komma tillbaka
Strålningsbehandling
Möjlig ärtftlighet
Du vet verkligen hur man förklara saker så det är lättare att förstå. Hoppas ni har haft en fin dag med sol och lite värme i dag. Här har solen varit framme hela dagen och värmt sådär höstvärme gott. Kramizar till dig och din familj. 💜