Hej på er. Det var länge sen jag skrev nu. Hur mår ni? Vi har suttit i karantän i fyra veckor nu, eller är det fem till och med? Vi får bara gå till närmaste mataffär (endast en person per familj och så sällan som möjligt) och ta ut Harry (max 20 meter från huset). Det känns mycket märkligt att hela Estepona ligger öde och de få människor som rör sig ute har munskydd. Känns som om vi hamnat mitt i en film. Spanien har ju haft många dödsfall, som ni säkert hört. Men det är värst i norra Spanien, inte alls lika mycket här nere hos oss. Nu verkar det börja gå åt rätt håll i alla fall. Karantänen kommer fortsätta till den 26:e april som de sagt nu. Tror inte de kommer öppna upp allt efter det, men kanske lätta lite.
Alla bilder som är tagna utomhus är förstås från innan karantänen. förutom det här som Peter tog när han handlade:
Visst ser det lite otäckt ut?
Det är inte så roligt att sitta instängda dygnet runt, men det viktigaste är ju såklart att få stopp på det här. Är så tacksam för att vi klarat oss och inte blivit sjuka (ta i trä) och på något sätt börjar vi vänja oss nu. För mig är det ju i och för sig ingen ny erfarenhet; jag satt ju isolerad till stor del i många år som ni vet. Det är faktiskt lite intressant att jämföra dessa upplevelser. Det här är mycket lättare. Nu kan jag ju göra saker här hemma. Jag kan måla, träna lite och ja, underhålla mig. När jag var isolerad på grund av nacken kunde jag ju bara ligga ner i princip. Men nu hade jag ju verkligen kommit igång med ett liv igen, så det blev givetvis en stor omställning även för mig. Jag hade verkligen lyckats bygga upp min styrka och kondition på de här månaderna vi varit här, särskilt sen jag slutade med antikropparna (vilken skillnad det har gjort! Insåg inte hur trött och svag de gjorde mig) och jag hoppas att jag inte tappar allt det nu. Försöker hålla igång här i lägenheten, men det är ju inte samma sak som att gå fem, sex kilometer om dagen.
Vi har flyttat sen vi hördes sist. Det fina townhouset vi bodde i var inte så fint när vintern och kylan kom. Det växte mögel på nästan alla väggar och det regnade in i Vides rum en dag så det blev fuktskadat. Vi var så lättade när vi flyttade därifrån. Nu bor vi i en lägenhet precis vid havet. Den är ljus och fräsch och vi trivs bra. Det enda minus är att det är en ganska smal balkong och den ligger lite i en gränd typ, så solen kommer bara ner en timme ungefär. Men under den här karantäntiden har det ändå knappt varit någon sol. Det har varit molnigt och regnigt i veckor. Dock har det blivit varmare så när vi väl får komma ut tror jag det kommer kännas som sommar. Längtar efter att sätta på mig en klänning och gå barfota på stranden. Eller sitta på en uteservering och se ut över havet. Eller gå på centrumgatan bland alla människor, kanske ta en fika. Så oerhört lyxigt det känns nu!
Jag har målat massor de här veckorna. Det är så meditativt och får mig att må bra, tror inte jag hade klarat den här tiden lika bra om jag inte gjort det. Nu har jag slut på dukar dock, tur det går att beställa saker från Amazon fortfarande. Dessa två tavlor blev jag faktiskt nöjd med, brukar sällan bli nöjd och om jag blir det brukar det gå över fort haha. De är rätt stora, 60×80 cm.
Jag har ju skrivit mycket om min rädsla för återfall och att det skulle innebära att jag skulle dö, och att jag inte visste hur jag skulle hantera det. Det enda jag kunde komma på var att försöka fokusera på att jag lever nu, och att nu är allt som finns. Vi vet ju ingenting om morgondagen oavsett eftersom den inte existerar än. Men det gjorde mig inte helt lugn, jag blev fortfarande kall av rädsla när tankarna på återfall kom. Jag har ju aldrig varit rädd för själva döden, bara att inte få leva längre, att inte få vara med de jag älskar. Men så började jag tvinga mig själv att tänka på döden, verkligen tänka på den, och jag insåg att jag tror ju inte på någon död. Jag tror vi bara ändrar form, att vi inte längre har vår fysiska dräkt, som något för själen att färdas i genom livet. Så även om jag dör kommer jag inte försvinna någonstans. Jag kommer tillfälligt ha en annan form än de jag älskar, men det är bara tillfälligt, och jag kommer fortfarande finnas kvar. Självklart vill jag fortfarande leva ett långt liv, för jag älskar verkligen att leva, men jag är inte lika rädd för att dö längre. Det är sådan lättnad.
Jag förstår inte att jag inte fattade att det var det här jag behövde göra. När någonting skrämmer en måste man gå in i det och utforska rädslan, själva kärnan av den. Kärnan var ju rädslan för att dö. Så klart det inte hjälpte att gå vägar runt och fokusera på livet. Om ni förstår hur jag menar?
Tack Lisa för ditt inlägg, jag blev så väldigt glad av att läsa det och framför allt över att höra att ni har det Ok och att du mår så pass bra! Jag har funderat på hur ni har det och hur du mår i karantänen. Vi håller tummarna för att Corona ”försvinner” så småningom så att du och de dina åter kan njuta av att gå barfota på stranden! Kram Milvi
Hej Lisa! Det är så roligt att läsa om hur ni har det i Estepona! Förstår att det är superjobbigt med karantänen. Spanien har ju väldigt hårda restriktioner. Förmodligen är det bra att de har det. Kul att du kommit igång med att måla. Superfina tavlor!
Kram!
Ulla
Äntligen hör vi ifrån dig! 🤗
Så skönt att höra ni är ok och så trevligt att läsa om allt annat du delar med dig utav.
Vilka fina målningar, så duktig du är!
Oj så jobbigt, men så toppen ni hittat ett nytt boende som låter jättefint.
Jag undrar hur det blivit med dina klimakterieproblem. Vad sa din onkolog? Du avråds väl också att ta östrogen/hormonbehandling?
Tack, kul att du gillar dom ☺️ Det är så roligt att måla! Jag är smått besatt av det, tänker hela tiden på hur jag ska måla när jag inte målar 😆Det har blivit lite bättre. Jag har fått tillbaka min mens och har inga värmevallningar längre så jag gick väl aldrig in i klimakteriet, känns mer som att det var en reaktion på avslutad behandling. En plötslig hormonell obalans.
Onkologen sa också att jag inte får ta något östrogen så ja, finns väl inte så mycket att göra. Det skulle vara alternativa saker då. Jag har fortfarande sjukt titta ögon (kliar så jag blir svullen och röd) och blir trött och deppig vissa dagar i månaden så något skulle jag vilja göra. Men det kanske också blir bättre med tiden å andra sidan. Tack för att du läser!
Kram! 💗
Så skönt att det ”bara” var hormonell obalans efter behandlingen och inte eskalerade in i ett klimakterium.
Så härligt det låter med din passion att måla. Att klura o filura inför nästa målning. 🙂
Så härligt att höra ifrån dig, har tänkt på dig och din familj hur ni har det i dessa tider.
Skönt att ni mår bra, det är ju fruktansvärt det som händer över hela världen, att så många människor blir sjuka och avlider. Och alla som blir arbetslösa, butiker och företag som går i konkurs, det är verkligen hemskt.
Du är fantastiskt duktig på att måla, du borde ställa ut dina verk. Jag tycker tavlan i blått är helt underbar!
Kram Birgitta
Hur mår du, hur har ni det? Bor ni kvar i Spanien? Saknar dina inlägg o uppdateringar här i bloggen och i din instagram. Hoppas ni har det bra.
Kram Malin