Att leva med cancer

Om ni undrar hur det är att leva med cancer så kan jag berätta för er.

Det är att alltid vara bara några sekunder från rädsla. Att leva i skuggan av förlamande skräck, att dela sitt liv med den. Att tvingas göra plats för denna oinbjudna gäst.

Det är att ha ont över revbenen och genast tänka på skelettmetastaser. Det är att ha huvudvärk och undra vad hjärnmetastaser ger för symptom. Det är att bli trött av att gå i trappor och fundera på hur hjärtat mår av den starka medicinen. Och levern, hur är det med den?

Det är att stappla under tyngden. Att vara trött ända in i själen.

Det är att inse att man aldrig någonsin blir fri. Att sakna den välsignade okunskapen. Att längta tillbaka till ett liv utan rädsla. Att avundas andra som inte tänker på döden varje dag. Som tar för givet att just de kommer få leva länge till.

Det är också att göra allt det där man drömmer om genast, att sluta skjuta upp sitt liv – för vem vet om det finns någon sen? Det är att alltid veta precis vad man vill.

Det är att älska så innerligt att hjärtat expanderar och får växtvärk. Det är att se hur förunderligt fantastiskt livet är och bara ha en enda önskan; att få stanna kvar i det.