I fredags var jag på kliniken igen. En sjuksköterska drog ut över en deciliter vätska ur bröstet. Det gjorde inte ont, fick bedövning innan, men mot slutet blev jag plötsligt yr och illamående så jag fick ligga ner en stund. Har haft mycket mindre ont sen dess så det är skönt. Nu har det bildats lite vätska igen, men jag hoppas det inte blir så mycket den här gången, så kroppen kan ta hand om det själv. Annars måste jag tillbaka igen och det har jag ingen lust med. På fredag ska jag dessutom få antikroppar och jag tycker ett sjukhusbesök i veckan räcker.
Idag åkte vi till Peters föräldrar och lämnade Vide där, han ska sova där i två nätter. Roligt för honom, och fint för mig och Peter att få lite tid för oss själva. Vi kom hem för några timmar sen och än så länge känns det jättekonstigt att inte ha något barn här, varken det stora eller det lilla. Vi åt middag på verandan och somnade i varsin stol efter. Behold our future pensionärsliv liksom haha.
Igår stod jag naken framför spegeln i badrummet och granskade min kropp när Peter kom in. Han stod tyst ett tag sen sa han försiktigt:
Hur känns det?
Och jag bara:
Vad då? Jaha, nä jag stod och tittade om jag fått några magmuskler än.
Haha. Jag tänkte alltså inte ens på att jag stod där helt utan bröst, utan kollade bara om det börjar synas att jag tränat (fysioterapi, samma som jag gjorde förut, efter nackoperationen). Antar att det säger allt. Och i dag var första gången som jag klädde mig i någonting tight efter operationen, hade en klänning jag köpte för några veckor sen men inte använt än. Än så länge har jag ju inga proteser (man måste läka helt innan man kan prova ut) så jag var helt platt som ni kan se.
Men vet ni?
Jag kände mig inte vanskapt eller mindre kvinnlig eller så. Jag kände mig fin. Vacker till och med. Jag ser inte ut som de flesta kvinnor gör, och det är okej. Jag älskar min kropp. Den har varit med om mycket och det syns. Jag älskar den för allt den klarar, och för hur den ser ut.
