Att måla och gå på dejt

När Vide var hos sin farmor och farfar gjorde jag två roliga saker, det ena var att gå på dejt med Peter och det andra var att måla (!) Jag har inte målat på väldigt länge, inte sen jag gjorde den där jättestora tavlan om ni minns den? Men jag har tänkt mycket på det, jag har längtat. När det var väldigt tungt under cancerbehandlingen så brukade jag fantisera om att måla. Jag brukade tänka på vilka färger jag skulle blanda och vilka som skulle vara fina att kombinera. Jag hade det som något att se fram emot när det var jobbigt.

Efter strålningen var jag för trött och sen var det försäljningen av huset som stod i vägen, jag vill inte dra fram massa saker som jag sen var tvungen att ta bort i alla fall. Men nu var det äntligen dags! Peter spände en duk och ställde ordning verkstaden åt mig. Är inte det kärlek så vet jag inte vad. Han fixar alltid sådant där åt mig, för han vet att om jag ska göra det så går min ork åt till det istället för till själva målningen.

Jag hade tänkt mycket på gröna färger. Hittills har jag ju mest (bara) målat med blått. Det var kul, men jag saknade ändå de blå tonerna. Nästa tavla blir nog blå igen. När det gäller kreativa grejer försöker jag alltid att bara göra som jag vill utan att ifrågasätta det. Så gör jag när jag skriver också, är det något som tar emot att skriva, ett särskilt stycke eller kapitel, så hoppar jag över det så länge och återvänder till det senare. Det funkar för mig i alla fall.

Sen var jag och Peter på en dejt också. Eller ja, vi åt på restaurang en kväll, men dejt låter ju mycket mer speciellt eller hur? En dejt innebär att man anstränger sig lite, gör sig lite fin, håller varandra i handen och så. Att bara åka och äta… ja, då är det liksom bara det man gör. Äter. Hur som helst, det var fint. Och så här såg jag ut då.

Och nu är Vide hemma igen, skönt nog – för även om det var fint att vara lite själva, så saknade vi honom.