Bröstcancervårdens hyckleri

Nu har jag samlat mina tankar angående samtalet med kirurgen och onkologen. Jag är fortfarande upprörd och det som stör mig mest är hyckleriet.

Vården erbjuder rekonstruktion till alla kvinnor som på grund av bröstcancer tagit bort ett bröst. En rekonstruktion fyller förstås inget praktiskt syfte, utan görs endast av estetiska skäl, för att kvinnan ska känna sig mer bekväm med sitt utseende. Det kan vara tufft att bara ha ett bröst i en värld som är fixerad vid bröst – i par. Därför får man på landstingets bekostnad jämna ut asymmetrin genom att sätta dit ett nytt bröst. Det kan göras med implantat, eller genom att använda kroppseget material, så som exempelvis hud och fett från magen. Ofta krävs flera operationer.

So far so good.

Jag tycker det är jättebra att man kan få ett nytt bröst om man vill det.

Men om man inte vill det då?

Om man inte kan tänka sig att leva med ett bröst som på ett eller annat sätt satts dit?

Måste man då leva med asymmetrin?

Ja, tydligen.Varför får man inte välja att istället ta bort ett bröst? En operation som för övrigt är betydligt enklare och mindre riskfylld än att skapa ett nytt bröst.

Varför man inte får råda bot på asymmetrin på det sätt man föredrar?

Varför är bara det ena okej?

Jag förstår faktiskt inte. Jag förstår inte varför dessa olika sätt att uppnå symmetri och känna sig mer bekväm med sin kropp inte anses jämställda.

Det är det som gör mig upprörd. Jag tycker det är djupt orättvist och jag tycker det skvallrar om en förlegad syn på kvinnokroppen. Det talar om för mig, och alla andra som gått igenom mastektomi, att det enda sättet för oss att känna oss bekväma med våra kroppar igen är genom att ha två bröst. Att det inte är accepterat att faktiskt välja bort bröst.

Att använda det faktum att en del kvinnor ångrar sig när de tagit bort båda brösten känns som ett tunt argument. Man kan väl lika gärna ångra en rekonstruktion? Dessutom, om det nu verkligen är ett problem, kan man säkert minska den risken genom att låta dessa kvinnor träffa en psykolog som kan utvärdera om vi till fullo förstår konsekvenserna av vårt beslut.När mina läkare pratade om att ”många kvinnor ångrar sig” hänvisade de till studier som gjorts, där kvinnor frågats ut långt efteråt.

”Där har man även pratat med partnern”, sa de.

Detta gör mig högst konfunderad. Varför i hela friden ska man fråga en kvinnas partner om hennes val att ta bort brösten? Jag hoppas verkligen att frågorna rörde hur de hade upplevt att deras partner mådde, och inte – vilket jag är rädd för är mer troligt – hur det hade varit för dem att leva med någon utan bröst.

För VEM BRYR SIG?

Är det någon som gör en undersökning på hur kvinnor som lever med män som på grund av prostatacancer varit tvungna att ta bort en testikel eller två känner inför det? Knappast va? Ännu en sak som hänvisar till den förlegade och unkna kvinnosynen, som säger att våra kroppar på något sätt tillhör våra män.