Jag har väntat klart

Nu har vi sålt vårt hus. Vi har också hittat ett bra boende i Estepona. Vi ska hyra, eftersom vi inte vet nu hur länge vi blir kvar. Det känns så skönt att allt börjar falla på plats, det har varit väldigt mycket att fixa med. Idag är det nästan exakt tre månader kvar tills vi åker, alltså bara tolv veckor. Det pirrar lite i magen när jag tänker på det. För de flesta är det ju en stor omställning, men kanske lite extra för mig som mest legat i det här huset de senaste sju åren. Men det är bra. Det är precis vad jag vill ha och behöver; en stor omställning. Jag vill det så gärna att jag har svårt att tro på att det verkligen kommer hända. Jag menar inte att dra på mig någon offerkofta här, ni vet att jag inte gör så, men jag har liksom svårt att tro på att jag ska få göra något så roligt och spännande. Att jag faktiskt ska få göra det jag drömt om, att vara på en plats jag älskar. En plats utan vinter. Det känns för bra för att vara sant. Som en dröm. Ska jag verkligen inte behöva hålla på med cancer, operationer eller andra sjukdomsgrejer?

Är det verkligen sant?

Apropå cancer så har jag tänkt mycket på samtalet med kirurgen och onkologen. Jag har insett att en av de saker som gjorde mig mest upprörd är att de tycker att jag ska vänta. Vänta på en operation jag behöver för att må så bra som möjligt. Vänta på att slippa leva i rädsla.

Låter det här bekant kanske?

Mm precis. Det var ju vad jag gjorde alla de där åren med nacken.

Jag väntade.

Och väntade.

Och väntade.

På att få mitt liv tillbaka. På att få leva igen. På att slippa vara rädd. Och nu ber de mig göra samma sak igen. Jag tror det triggade mig. Be mig inte att vänta – jag har väntat klart i mitt liv. Be mig inte vara tålmodig – jag har varit mer tålmodig än vad som är rimligt att be någon om, Jag har bemästrat den konsten, jag har faktiskt fulländat den. Så säg inte till mig att jag ska vänta två år. Särskilt inte när det inte finns några garantier att jag kommer få göra operationen då. ”Så får vi se om du känner likadant då”.

Det är ju inte bara det här med utseendet, asymmetrin. Det är också rädslan för cancer i det andra bröstet. Som nu. Jag tror att jag har ägglossning och mitt bröst känns hårt och ömt. Kanske lite förstorat. Vilket är precis hur mitt andra bröst kändes när det hade en tumör i sig. Ska jag vänta och se om det går tillbaka? Ska jag skynda iväg för mammografi?

Hur ska jag kunna leva så här?

Så just nu kollar jag upp möjligheten att ta bort det andra bröstet privat. Har ni någon erfarenhet av privata plastikklinker i Stockholm, eller inte alltför långt härifrån, berätta gärna. Jag har ingen lust att återigen komma till en idiotkirurg som ska ifrågasätta varför jag inte vill ha implantat istället. Jag orkar inte slåss mot fler läkare. Det har jag också gjort så det räcker och blir över.