Imorgon opereras jag

Idag var vi tillbaka på Karolinska för lite förberedelser inför operationen imorgon. Eller en förberedelse i alla fall. Jag fick radioaktivt spårämne insprutat i bröstet, för att de ska kunna kartlägga lymfflödet från bröstet till armhålan. Och för att de under operationen lättare ska hitta portvaktskörteln. Den gör de sen biopsi på och skickar på snabbanalys. På så sätt vet de direkt om de behöver ta bort några lymfkörtlar eller inte. Är portvaktskörteln frisk är med största sannolikhet de andra lymfkörtlarna det också. Detta är ju alltså för att för att se om cancern spridit sig. De har hittills aldrig kunnat hittat något som tyder på att den har det. Peter var med förstås. Min trygghet <3 Utan honom vet jag inte hur det här hade gått.

Det gick fort och gjorde inte särskilt ont, som en spruta bara. Att visa brösten för främmande människor har jag ju blivit rätt van vid om man säger så. Jag tänker liksom inte ens på dem som bröst i vårdsammanhang. Känns typ lika besvärande som att visa en arm eller något.Så imorgon är det alltså dags. För mastektomi, som det så fint heter. Väldigt märkligt känns det. Har svårt att förstå att det verkligen kommer att ske. Att mitt högra bröst snart är borta. För alltid. Hur tar man in en sån sak? Det är så svårt att greppa. Men jag är noga med att inte spä på det här med en massa negativa tankar, som tex att jag kommer se missbildad ut eller att det kommer påverka min ”kvinnlighet” (vad nu det är). Kvinna kommer jag ju alltid vara, och kvinnlighet känns som ett begrepp vi hittat på och öst in en massa tillbehör i, typ en viss form på kroppen och ett visst sätt att vara.

Häromdagen bläddrade jag i en HM-katalog och fick syn på en fin BH och genast drog en tanke genom huvudet om hur jag kommer se ut i bh efter det här, men jag gav den ingen uppmärksamhet. Sådana tankar kan lätt föda liknande tankar och rätt som det är har man en hel sorglig historia om sin situation. Och vad händer då?

Man blir ett offer.

Och hur är ett offer?

Svag, maktlös, utlämnad till sin situation.

Jag vill vara stark och kapabel.

Därför väljer jag att inte uppmuntra sådana tankar, att inte berätta sorgliga historier om min situation för mig själv. Det betyder inte att jag inte tillåter mig att sörja. Det gör jag. Men jag gör det utan att spä på smärtan med tankar som skapar nytt lidande. Jag kan konstatera att det suger – rent ut sagt – att bröstet ska bort. Men jag väver inte in en massa annat om att det kommer förstöra mitt liv/ min kvinnlighet eller så.

Vi ska vara på sjukhuset kl sju imorgon bitti, vet inte exakt när jag opereras men vid åtta-nio kanske? Ni får gärna tänka på mig då, skicka mig bra energi och kärlek <3