När utseendet förändras

Nu har jag börjat tappa ögonbryn och ögonfransar också. Allt är inte borta än, men de har tunnats ut rejält. Efter jag hade rakat av håret insåg jag snabbt att det var detta som skulle kännas jobbigast för mig. En kal skalle gör mig inte så mycket, och om jag tar på mig en sjal eller en mössa får jag fortfarande en inramning till ansiktet och jag ser inte konstig ut på något sätt. Men mitt ansikte utan mina mörka ögonbryn och långa mörka fransar ser väldigt annorlunda ut. Det går förstås att sminka dit ett par ögonbryn och låta eyeliner ersätta fransar, men inte orkar jag hålla på med det när jag bara är hemma. Så jag går här, med kal skalle och ett ansikte jag inte känner igen. Nu har jag dessutom fått röda små fläckar och prickar över kinderna och runt ögonen. Brukar få det ett tag efter behandling.Jag är väl långt ifrån ensam om det, men mitt utseende har alltid varit viktigt för mig. När jag var mellan tjugo och trettio hade jag väldigt dåligt självförtroende och då var det enormt viktigt. Det var där jag hade mitt värde. Jag tyckte inte jag var bra på någonting, men jag var ganska snygg. När min hälsa började försämras 2010 började det där förändras. Genom sjukdomens alla förluster och svårigheter började jag förstå mitt sanna värde, som förstås inte har någonting med utseende att göra.

I takt med det ökade mitt självförtroende och min självkänsla. Jag insåg förstås också att hur mitt ansikte och min kropp ser ut är ganska meningslöst jämfört med hur de fungerar. Hur hjälpte det mig att jag var söt när jag inte ens klarade av att sitta upp? Vad hade jag för nytta av ett par fina ögon eller smala ben då? Nu när jag går igenom dessa utseendeförändringar som cancern för med sig så märker hur insikterna djupnar ytterligare.I drygt en vecka nu har ögonbryn och fransar lossnat och jag har sett mig i spegeln och allt det som skulle kunna kallas vackert har ersatts av någonting främmande. Jag tänkte ”ful” ett tag när jag fick syn på mig själv. Under några dagar var det ordet som kom till mig. Det var inte så hårt som det låter. Jag tryckte inte ner mig själv. Jag tänkte att jag var ful och att det var okej. Det kändes inte så viktigt. Men jag undrade vad Peter såg när han tittade på mig, jag undrade om han också tänkte att jag var ful. Nu har jag slutat tänka ”ful” för det finns en så stark värdering i det och vem är jag att avgöra vad som är fult och varför? Och vad är egentligen fult?Jag har också nått bortom att det är okej att jag ser ut så här. Jag har insett att det är helt betydelselöst. Jag ser ut så här – och? Det förändrar ingenting. Det händer ingenting. Hur jag ser ut har helt enkelt ingen effekt på universum eller ens mitt liv. Jorden fortsätter att snurra, och mitt liv går på vanligt.