När jag blev diagnostiserad med bröstcancer del 2

Här kommer fortsättningen på när jag blev diagnostiserad med bröstcancer. Ni som inte läst den första delen, eller glömt hur den slutade, kan hitta den här.

Kirurgen talade om att tumören inte var hormonkänslig och jag visste att det var dåliga nyheter. Jag visste nämligen att hormonkänsliga tumörer är lättast att behandla. Jag frågade om det var inflammatorisk bröstcancer jag hade och hon svarade:

   Ja, det är nog det.

Jag frågade om den hade spridit sig och hon svarade:

   Det kan vi nog utgå ifrån.

Det jag läst om bröstcancer vid det här laget hade lärt mig en sak; det är stor skillnad på en lokal cancer och en som har spridit sig. Har den spridit sig till lymfkörtlarna och vidare i kroppen (metastaser) anses den obotlig. Då har man kronisk cancer och allt är bara en fråga om hur mycket tid man får. Det här var det som skrämde mig mest, givetvis. Och nu fick jag höra att just det som skrämde mig mest antagligen var en realitet. Det kändes som om jag hängde vid ett stup och höll mig fast med bara en hand. När som helst skulle jag tappa greppet och falla ner. Jag letade desperat efter något att klamra mig fast vid.

   Men … jag kommer inte dö? fick jag fram.

Jag behövde höra henne säga något lugnade. Jag behövde något som kunde dra upp mig och ta mig bort från det där stupet.

   Alla ska vi dö. Ingen vet när vi gör det, var hennes svar.

Är det någon som är medveten om detta så är det jag. Att tillbringa flera år i en säng och se sitt liv passera förbi lär en just det. Att veta att åren går och att du missar det, du missar ditt liv, lär dig det. Så det behövde hon inte berätta för mig. Jag var och är smärtsamt medveten om att livet är skört och att det inte varar för evigt, för någon av oss. Det jag ville var att hon skulle säga något lugnande. Det jag ville var att hon skulle ge mig något slags hopp, något att hålla mig fast i, efter att ha slängt mig utför det där stupet.Så bad hon att få undersöka mig och när hon tittade på mina bröst sa hon;

   Men det här är nog inte inflammatorisk.

Jag hade ingen rodnad eller påverkan alls på huden, vilket är karaktäristiskt för den typen av bröstcancer. Jag blev förvirrad. Hon klämde på brösten och tittade även med ultraljud. När hon var klar klädde jag på mig och i huvudet försökte jag fortfarande sortera och analysera allt hon sagt, men chocken gjorde mig trögtänkt. Jag tänkte att jag måste fråga, att jag inte kunde gå därifrån utan att veta exakt hur det ligger till.

   Jag förstår inte, sa jag. Är det inflammatorisk eller inte?

Jag minns inte vad hon svarade då, men ingenting som gav klarhet. Peter och jag har analyserat det här samtalet många, många gånger och kommit fram till att det måste varit så att hon då inte visste vilken typ av bröstcancer jag hade. Och att hon faktiskt verkade oförberedd på att ge ett cancerbesked. Det är den enda förklaringen till hennes oklara svar och att hon först sa en sak och sen en annan. Men varför sa hon inte bara att hon inte hade alla svar än?

Du har bröstcancer, men vi vet inte vilken typ än. Det får du reda på om en vecka.

Eller något liknande. Överhuvudtaget fick vi intrycket av att hon var chockad nästan. Vilket förstås skrämde oss ännu mer. Jag tänkte att jag var det värsta fallet hon någonsin sett och att jag skulle dö snart, och att det var därför hon inte visste hur hon skulle bemöta mig.

När vi var klara med vårt samtal och undersökningen ville kirurgen ringa till mammografin för att se om de kunde ta emot mig på en gång. Under tiden fick vi gå ut och vänta. Jag ville inte sitta i väntrummet. Jag grät fortfarande. Jag var trasig. Det kändes som om jag var helt naken. Transparant. Som om allt som pågick inom mig tydligt syntes utanpå. Och jag ville inte att någon skulle se. Så vi ställde oss i korridoren istället. Peter höll om mig och jag grät mot hans bröst. Han fick mascara på sin vita t-shirt. Jag minns att jag tänkte att det var första gången som hans famn inte kunde minska min smärta. Den kunde hålla mig samman och hindra mig från att ramla ihop i en liten hög på golvet, men den kunde inte rå på smärtan. Den var som en eld som slukade mig inifrån. Omöjlig att kväva.På mammografin skulle de göra ultraljud och biopsi på lymfkörtlarna. Jag lade mig på britsen och sköterskan bad mig positionera mig annorlunda. Jag försökte flytta mig och göra som hon sa, men jag förstod inte vad hon menade. Det var som om hon talade ett annat språk. Ord kom ut ur hennes mun, men jag hade ingen aning om vad de betydde. Läkaren försökte också förklara. Det blev för mycket. Jag fick panik och började gråta igen. Jag slog händerna för ansiktet.

   Stopp, stopp … det går inte. Jag kan inte.

De bad om ursäkt. De insåg kanske inte förrän då att de hade med en nydiagnostiserad patient att göra. Peter lade en hand på mitt ben och jag lugnade mig så mycket att jag kunde förstå vad de sa. De förvarnade om att biopsin skulle göra ont men jag tänkte att de inte förstod. Hur skulle någonting kunna ta sig igenom smärtan jag redan hade? De stack in den långa nålen och drog runt med den och det gjorde ont och jag brydde mig inte.

Den följande veckan är det absolut värsta jag varit med om. Vi visste att jag hade bröstcancer. Vi visste inte vilken typ, men kanske inflammatorisk? Vilket vi visste är en aggressiv typ. Vi visste att den antagligen hade spridit sig, men inte till vilken grad. Jag kunde vara full av metastaser, eller så var det ”bara” några lymfkörtlar den hade spridit sig till. Jag hade fått en tid till onkologen exakt en vecka senare och vi antog att vi skulle få alla svar där.

Om sju dagar.Dessa sju dagar kan jag inte beskriva på annat sätt än att det var som att befinna sig i helvetet. Jag hade aldrig förstått vad dödsångest var. Jag trodde det innebar att man är rädd för döden. För det okända. Alltså en mental rädsla. Att man kan konstatera för sig själv att döden skrämmer en. Så som vissa gör.

Det är inte alls så.

Dessa sju dagar lärde mig den verkliga innebörden av dödsångest. Detta fysiska, sjukdomsliknande tillstånd som tar över ens kropp. Denna förlamande skräck som finns i varje andetag, i benen, i händerna, i lungorna och varje hjärtslag. Jag hade så stark ångest över att jag kanske inte skulle få leva så mycket längre. Jag var så rädd för att tvingas lämna alla jag älskar.

Denna dödsångest växte sig allt starkare efter besöket hos kirurgen på fredagen, och på måndagen härjade den i full styrka. Denna måndag var Peter tvungen att lämna mig ensam för att skola in Vide i förskoleklass. Jag låg hemma i sängen och försökte titta på tv, för att distrahera mig. Jag hade varit själv någon timme och plötsligt visste jag inte var jag var någonstans. Jag tittade på teven och jag visste att jag borde veta vad det var jag tittade på, jag kände igen personerna, men jag förstod inte vad det var eller vilka de var.

Så försvann jag.

Och kom tillbaka.

Försvann och kom tillbaka.

Jag började inse att jag förlorade medvetandet på något sätt, och blev ännu mer rädd. Gång på gång kunde jag känna hur jag försvann bort, och varje gång kändes det som om jag aldrig skulle komma tillbaka igen. Som om jag skulle fastna där. Så jag försökte hålla mig kvar. Jag vred upp ljudet på teven, jag örfilade mig själv, jag satte mig upp, jag klappade Harry. Ingenting hjälpte. Jag tog upp telefonen för att ringa till Peter men visste inte hur den fungerade.

Efter en stund ringde Peter mig och jag försökte förklara för honom att det kändes som om jag försvann hela tiden och att jag var rädd att inte kunna komma tillbaka. Det hände under tiden vi pratade också. Rätt som det var hörde jag honom prata och hade ingen aning om vad han sa, som om jag nyss kommit in i samtalet. När vi lade på tänkte jag att jag kanske hade fått en stroke.