Sista cellgiftsbehandlingen

Igår var det alltså dags för min sista cellgiftsbehandling innan operation. Jag gick upp vid sju och gick ut med Harry. Det var frost ute och väldigt vackert. Jag hälsade på de här hästarna, som jag gör varje morgon. De kommer alltid fram till mig. Det är så mysigt att klappa lite och känna doften av häst.Peter körde mig den här gången och vi åkte hemifrån vid nio på morgonen, efter han lämnat Vide i skolan.Haha så här såg jag ut. Det här är enda gången jag använder krage nuförtiden, i bilen. Det gör jag mest för säkerhets skull, ifall vi skulle behöva bromsa hastigt eller så. Instabiliteten nedanför de nivåerna jag är stelopererad skulle kunna bli så mycket värre vid något trauma.

Hur som helst. Vi stannade i Kallhäll hos vår gulliga hundvakt, en dam som är pensionär och alltså ställer upp och har Harry varje fredag, och ibland även andra dagar om jag ska på läkarbesök eller så.  Det är min kompis mamma och vi hade aldrig träffats innan. Tänk vilka fina människor det finns, som ställer upp för någon de inte ens känner. Harry blir jätteglad när vi kommer dit. Och hon också för del delen. Det var kärlek vid första ögonkastet mellan dem.Till slut var vi framme vid Nya Karolinska och jag bad Peter ta ett kort på mig i min nya kappa. Är så dålig på det här attt posa för bloggbilder. Känns lika akward varje gång. Och så kudden under armen haha. Men visst är kappan fin? Älskar färgen.Det första jag gör är alltid att anmäla mig på en sådan här skärm. Skönt att slippa stå i kö till kassan.Under tiden köpte Peter kaffe och suktade efter kanelbullar. Och bar på min väska som innehöll kudde nummer två.Sen tog vi hissen upp och gick in genom dessa dörrar. Kommer ihåg första gången jag var här och allt var nytt och ovant. Jag visste inte hur någonting funkade. Nu känner jag mig hemma, känner igen alla sjuksköterskor och många av patienterna. Så märkligt det där, hur man plötsligt kan vara en del av en värld man inte visste något om för några månader sen. Men jag kan fortfarande rygga tillbaka när någon pratar om att jag har cancer. Det är ännu overkligt på något sätt. Cancer? Jag? Nä.Sen satt vi några minuter i väntrummet innan vi fick komma in i salen. I sängen bredvid min låg min vän N som jag träffat många gånger. Hon behandlas också alltid på fredagsförmiddagar. Vi har fått exakt lika många behandlingar och har vetat om att vi har bröstcancer lika länge. Men hon har en annan typ och en annan behandlingsplan. Jag var glad att jag träffade henne nu, för förra fredagen låg vi i olika salar och eftersom det här var min sista gång så vet jag inte när, eller ens om, vi kommer att ses igen. Så vi bytte nummer. Känns viktigt att kunna höras och få veta hur det går för henne.

Sen var det samma vanliga. I med droppnålen, ge kortsion och lite kokssalt och sen cytostatikan. Det tog drygt en och en halv timme denna gång. Tiden gick fort, jag och N pratade nästan hela tiden.Sen åkte vi hemåt och hämtade upp Harry på vägen förstås. Jag började må dåligt redan då, i bilen. Annars brukar det inte komma förrän efter några timmar. Så fort vi kom hem la vi oss i sängen tillsammans och vilade. Peter var trött efter att ha rest med jobbet och jag kraschade. Jag kallsvettades och kände ungefär som om jag hade influensa. Hela kroppen värkte. Skönt att ha Peter nära.

Jaha. Det var den fredagen. Nu väntar mammografi och ultraljud på måndag och så ska vi träffa läkaren på fredag. Då ska jag fråga när jag ska få träffa kirurgen så jag kan få svar på alla frågor jag har kring operationen.

Hoppas ni har en fin helg! Tack för alla fina kommentarer här och på Instagram, jag är så dålig på att svara men jag läser allt förstås <3