Jag sörjer

Kan ni förstå att jag får den sista behandlingen imorgon? Jag har fått det bekräftat nu, att det är den sista. Om det inte blir cellgifter efter operationen förstås, men det är det nog ingen som vet än. Jag har inte riktigt förstått det, inte tagit in att jag är klar med den delen. Det har gått så fort, men samtidigt känns det ju som en evighet sen jag hade hår och inte massa biverkningar från cellgifterna. Det är så märkligt för jag har liksom hela tiden ”vetat” att det ska gå snabbare än arton veckor. Jag skrev om det här. Jag är så tacksam för att hela den här processen blir kortare, så att jag kan få fokusera på annat snart. Få ork över till annat. Cancer tar så mycket energi, tid och kraft. Den flyttar in och tar över hela ens liv.Jag har isolerat mig lite sen jag bloggade sist. Jag har varit för inåtvänd för att kunna dela med mig av mina tankar. Att operationen plötsligt blev verklig har rört upp massa känslor. Jag kommer på mig själv med att vilja trycka bort dem, för att de är tunga. Svåra att hantera. För att de gör ont. Det är närmast instinktivt det där, att trycka bort känslor som är jobbiga. Men eftersom jag  har skrivit en del om just det, så jag insåg vad jag gjorde och slutade med det. Det enda sättet att bli av med känslor som är smärtsamma är att ge sig hän åt dem. Att sluta styra undan från dem och istället gå dem till mötes, gå rakt in i dom. För det är bara genom att gå rakt igenom dem som man kan komma ut på andra sidan. Genom att försöka undvika dem däremot, håller man dem kvar.Så nu gör jag det. Jag känner mig ledsen, jag sörjer den kommande förlusten av mina bröst. Jag ger den sorgen utrymme. Jag låter den få finnas och vara precis som den är. Jag låter det göra ont.

Jag är rädd för hur jag ska se ut, för hur jag ska se på mig själv. Så jag låter mig vara det. Jag ger rädslan utrymme.

Jag vet att även om det inte känns så nu, så kommer jag hitta ett sätt att hantera det här. Det kommer vara okej. En dag är allt det här okej.