Vi har inte gjort så mycket utflykter den här sommaren, men idag var det dags för en. Närmare bestämt till Parken zoo. Vide var förväntansfull och frågade ungefär var femte minut när det var dags att åka. Tuva hade en kompis med sig. Vi packade smörgåsar och dricka, solhatt och solskyddsfaktor.
Till slut var det äntligen dags att hoppa in i bilen.
Och kvar på trappen stod jag.
Det var aldrig meningen att jag skulle följa med. Vi visste att en sådan här utflykt får bli utan mig. Det skulle bara inte gå. Hur gärna jag än vill. Att inte kunna lägga mig ner och avlasta nacken på hela dagen gör det omöjligt.
Det känns i hjärtat när hela min familj åker iväg och jag inte kan följa med. Jag vill ju vara där och uppleva allting med dem. Se Vide åka karuseller och titta på djur. Jag vill ju också åka iväg och ha roligt.
Trots att jag förberett mig själv så fick jag en klump i halsen där jag stod på trappen och vinkade.
Jag kände mig ledsen. Jag tyckte synd om mig själv. Jag önskade att jag hade kunnat följa med.
Jag tillät mig själv att känna allt det där, i tio minuter kanske.
Sen bytte jag fokus. Jag gjorde frukost och bäddade ner mig framför teven. Jag funderade på vilka filmer och serier jag skulle se idag. 
För som jag ser det jag har två val; antingen är jag ledsen över att jag inte kunde följa med och tillbringar min dag så. Med att vara ledsen och nere. Vilket skulle innebära att utöver det faktum att jag inte kan följa med – så skulle jag få en deppdag.
Eller så ger mig själv en bra dag. Jag njuter av att kunna vila ostört och titta på film. Att få vara själv ett tag. I lugn och ro. Jag väljer att fokusera på det.
Det är klart att det suger, rent ut sagt, att jag inte kunde följa med. Att det är så här. Men det kommer inte förändras bara för att jag deppar ihop. Inget kommer bli bättre av det.
