Som en dålig film om någon som har cancer

I dag var jag och tog prover på vårdcentralen, jag gör det inför varje cellgiftsbehandling så de kan hålla koll på mitt blodvärde och så där. Det gick på några minuter, det var bara jag i väntrummet. Just som jag var klar och gick ut därifrån fick jag syn på mig själv i en spegel. Svarta byxor, luvtröja och rutig kavaj. Rakat huvud.

Rakat huvud?

För några sekunder blev jag förvirrad över vem det var jag tittade på. Det var som om jag såg mig själv utifrån. På film. En dålig film om någon som har cancer. Som rakar av sig håret i badrummet med en tonårsdotter som gråter och en man som lovar, ja lovar, att hon är lika vacker utan hår. Kanske vackrare. Om någon som varje gång hon ser ett flygplan på himlen önskar att hon satt i det. På väg någon annanstans. Spelar ingen roll vart, bara det inte är här. Bara det är någonstans där livet inte är provtagningar och sjukhus, illamående och hår som rasar när man rör vid det. Som blir till små barr i handflatan.

Ibland kommer det liksom ikapp mig. Så plötsligt och hastigt att jag blir helt överrumplad. Det sveper in och drar omkull mig, skrapar mina knän mot marken. Där står jag sen, som ett fån på alla fyra, oförmögen att ta mig upp. Stirrar på någon i en film som skulle kunnat vara jag om det inte vore för att hon såg så annorlunda ut.

Kanske har jag inte hunnit ta in det, verkligen ta in det förrän nu. Kanske går det inte att ta in allt på en gång, kanske måste man svälja lite i taget för att inte kvävas.

Jag vet inte vad jag vill säga med det här. Det är en sådan dag bara. När allt känns jobbigt och jag är så skör att vad som helst kan få mig att börja gråta. När jag inte känner igen mig i spegeln och önskar att det fanns någonstans att åka där jag gjorde det. Där inte allt det här följde med. Någonstans där cancer bara är ett ord, inte mitt liv.