Att inte tänka så långt

Det känns som om jag mådde som sämst i söndags och igår, två – tre dagar efter behandlingen alltså. Men det är svårt att veta vad som är vad. Kalaset var väl en ansträngning i sig, även om jag inte gjorde så mycket så låg jag ju inte heller och vilade.

Jag är inte på topp nu heller direkt. Emellanåt blir jag så trött att det känns som om jag faller när jag blundar. Som om något drar ner mig i medvetslöshet. Dagarna flyter ihop med varandra mer än förut. Jag kan inte riktigt hålla samma rutiner som jag brukar. Jag har försökt skriva lite, men det är svårt. Hjärnan är mos. Jag försöker i alla fall gå promenader varje dag, även om det bara blir en kort ibland, och så försöker jag meditera varannan ungefär.Haha så här många kuddar går det åt när jag ska skriva.

Annars försöker jag hålla mig kvar i nuet och undvika att tänka så långt framåt. Som planen ser ut nu ska jag få cellgifter i arton veckor, men så kan jag inte tänka. Särskilt inte om jag kommer bli sämre och sämre under dessa veckor. Nej, jag måste ta en vecka och en behandling i taget. Ibland kanske bara en dag i taget. De första nio veckorna ska jag få en gång i veckan, sen var tredje. Samma dos bara att sen blir det starkare mer sällan och nu är det svagare men oftare. Ingen aning vilket som kommer kännas minst jobbigt. Vi får väl se.

Vide har börjat komma in i sin nya skola nu i alla fall och verkar lite mer harmonisk. Det är svårt med sexåringar, de förstår så mycket och har så mycket tankar, samtidigt är de förstås inte vuxna och kan hantera saker på samma sätt som vi. Vi har berättat för honom att jag har fått cancer i bröstet. Jag tror inte på att försöka dölja det för honom för han märker ju – och märkte framförallt den första tiden när vi fortfarande var i chock – att något pågår. Vi har sagt att jag får superbra medicin som ska få cancercellerna att sluta dela sig och dö, och att jag kommer må lite dåligt av den medicinen. Som den lilla professor han är vet visste han redan vad cancer är och hans första fråga var:

Men kommer inte dom andra, friska cellerna, också påverkas av medicinen?

Väldigt relevant fråga, men kanske ingen man väntar sig från en sexåring. Det gäller att veta vad man ska säga när man pratar med honom.

Nu verkar han som sagt mer harmonisk, men han har varit orolig. Inte sig själv riktigt. Han sa en dag att han var rädd att jag skulle dö. Det är väl bland det värsta man kan höra som förälder, men det är viktigt att inte rygga undan, eller att avfärda det tror jag. Eller att lova att man inte kommer dö. Jag var lugn och sa igen att jag skulle få så superbra medicin att cancercellerna inte skulle ha en chans.Det är idag han fyller år egentligen så vi väckte honom med paket på sängen imorse. Han fick en miniräknare, en bok om grundämnen, en affisch på periodiska systemet och så lite böcker. Alltså det här är saker han vill ha, som han önskat sig, det är liksom inte vi som tvingar honom att lära sig multiplikationstabellen, eller vilka grundämnen som är radioaktiva 🙄 Ni som känner mig kanske ifrågasätter moderskapet, och ja det gör jag med ibland. Men han är också väldigt intresserad av känslor och undrar ofta vad som händer med till exempel ilska om man inte släpper ut den. Så ja, kanske han är min ändå 😄