Idag åkte vi till KS igen för jag skulle få en så kallad piccline i armen. Det är en tunn slang som man sätter in i en ven i armen. Där kan jag få cellgifterna, så slipper de sticka mig varje gång. Med tanke på hur jag ser ut i armvecken redan nu, efter några provtagningar, så är det kanske bra. Men jag oroar mig lite för limmet i plasten som skyddar den där slangen. Jag brukar inte tåla sådant, får ofta utslag av det, och den här ska jag ju ha i flera månader. Slangen, eller katetern, ska ju alltså sitta där ända tills min behandling är klar. Får väl se hur det går. I värsta fall får de väl ta ut den igen.
Jag gick in själv idag. Annars brukar alltid Peter vara med, men han väntade utanför med Harry. Kändes onödigt att ha hundvakt för en så kort stund. Det var dock ett litet större ingrepp än jag trott. Eller alltså, inte stort egentligen, men mer än ett blodprov vilket var ungefär vad jag såg framför mig. Det var väl dumt tänkt av mig, egentligen. Klart det krävs lite för att få in en slang i en ven. Hur som helst gick det bra, jag fick bedövning och kände inte mycket alls. Och jag kände mig stark och lugn trots att jag var själv.
När jag lagt mig på britsen så säger läkaren:
Nu ska vi se .. du har bröstcancer i högra bröstet, eller hur?
Och jag liksom ryckte till inför de orden. Bröstcancer? Jag? Det känns fortfarande overkligt, uppenbarligen.
När jag låg där och de höll på med min arm, läkaren och sjuksköterskan, så kände jag så starkt att jag inte är min kropp. Allt möjligt sker med min kropp just nu, men inte med mig. Jag är inte sjuk. Jag har inte bröstcancer. Det är inte mig de sticker nålar i eller ger gift, det är min kropp. Det här har jag känt förut, med nacken och så, men inte så här starkt. Men det är bra, tror jag. Jag har inte något att vinna på att vara identifierad med min kropp just nu (eller aldrig egentligen, men särskilt inte nu). Det gynnar mig inte på något sätt att känna att jag är sjuk. Det stämmer ju inte heller. Kroppen jag färdas i, som bär mig, är sjuk just nu, men jag är i perfekt skick. Jag är fulländad. För den jag egentligen är kan inte vara sjuk. En själ kan inte vara sjuk.
Att jag känner, eller vet, det här hjälper mig mycket. Det skapar en distans mellan mig och cancern. Det gör att jag kan hålla den lite på bestånd, vilket i sin tur gör att jag inte lika lätt faller in i negativa tankar kring det hela. Om jag var identifierad med min kropp, om jag var min kropp, så skulle jag också vara cancern och skulle då ha svårt att hålla mig från negativa tankespiraler.
Imorgon får jag ta det lugnt för på fredag är det dags igen. Behandling nummer två.
