Att älska sig själv 

Den senaste tiden har jag funderat över det här med att älska sig själv. Vad det egentligen innebär. Under en stor del av mitt liv tyckte jag inte om den jag var. Jag dög aldrig i mina egna ögon. Men med tiden har jag kommit att älska mig själv.

Jag har insett att en stor del av att älska sig själv är att vara okej med den man är. Att acceptera inte bara de fina sidor man har, utan också de mindre smickrande. De man inte är stolt över. Som man kanske till och med skäms för. Det betyder inte att man ska sluta utvecklas och jobba på att förändra dessa saker om man vill, bara att man accepterar att de finns där. 

Precis som med andra människor får man ta sig själv för den man är och älska varenda del. Jag älskar ju inte Peter bara för hans fina sidor, jag älskar honom också för hans dåliga morgonhumör och hans förmåga att lyssna utan att lyssna. Ingen är perfekt.
Jag tror det är det som har förändrats för mig. Det som har gjort att jag numera faktiskt tycker om den jag är. Jag har accepterat hela mig, med alla skavanker, dåliga sidor och mitt skrymmande bagage. Jag kan inte bara välja ut vad jag gillar med mig själv, jag får ta hela paketet.Jag har till exempel lite social fobi ibland. Det är inte så konstigt kanske, efter att ha varit hemma i så många år. Som med mycket annat blir det ju bättre med träning, men ligger man hemma i sängen hela dagarna, utan att träffa någon annan än familjen så blir det inte så mycket träning. De kognitiva besvär jag hade innan operationen gjorde mig ibland så trögtänkt att det spädde på den här osäkerheten. Jag var rädd för att framstå som dum helt enkelt. För att inte hänga med i samtal.

Den kognitiva påverkan jag hade gjorde också att jag var rädd för att vara i främmande miljöer själv, utan Peter. För att jag helt enkelt inte kunde lita på mig själv. Rätt som det var kunde jag bli förvirrad, få svårt att tänka, få tunnelseende och panikont. Då klarade jag mig inte själv utan behövde någon som hjälpte mig. Som lotsade mig dit jag skulle. Som den där gången i New York till exempel.Det här har jag skämts för. Jag har alltid satt ett värde i att klara mig själv, och nästan sett det som fult att vara beroende av någon annan. Men jag förstår ju hur dessa osäkerheter uppkommit i mig, och försöker att inte döma mig själv för dem. Jag tänker att med tiden, och med övning, kommer de att försvinna. Men det är okej att jag känner så just nu. Jag har varit stark så länge och gått igenom saker jag aldrig trott jag skulle klara av – jag kommer komma över det här med. Och tar det tid är det okej. Jag älskar mig själv ändå. 

Älskar du dig själv?