Min kropp har på många sätt förändrat mitt sätt att vara. Till exempel måste jag alltid vara medveten om vad jag gör – och hur jag gör det. Jag kan aldrig bara ge mig hän. Måste alltid ha en fot på bromsen.
Det gäller helt vanliga saker som att plocka ur diskmaskinen, schamponera håret, ja, till och med hur jag ligger och tittar på TV. Inte lyfta för tungt, inte böja mig framåt, inte lyfta armarna för högt, hålla huvudet rakt, lägga benen högt så inte deras tyngd påverkar nacken, och så vidare …
Och om Peter och jag kramas måste jag tänka på hur jag lägger huvudet mot hans axel, och hur han håller armarna om mig. Så jag inte vrider huvudet, eller får tyngden från hans armar på mina axlar. Minsta ”felsteg” kan ge konsekvenser, så som mer smärta eller ökning av andra symtom. Och jag känner att jag har nog av den varan ändå.
Jag har också hittat speciallösningar på saker som min kropp inte klarar. Som om jag behöver lyfta upp Vide i mitt knä. Då för jag in mitt ben under honom och liksom hissar upp honom på det. På så sätt slipper jag helt att lyfta.
Jag är ju van nu, men ibland suger det ändå. Ibland vill jag bara skita i hur jag kommer må sen och ge mig hän när jag gör något roligt. Så som jag egentligen är som person.
Men det får jag alltid ångra efteråt. När jag dras med konsekvenserna.
