I förmiddags låg jag i sängen och tittade på tv. Jag hade en tryckande värk i bakhuvudet och plötsligt kändes det som om jag svimmade. Världen försvann och det blev svart, fast bara under några sekunder.
Det som var så otäckt var att jag låg ner. Hade jag just rest mig upp eller böjt mig framåt hade det varit en sak. När jag står upp händer det rätt ofta att världen vänds upp och ner, eller att det svartnar för ögonen. Men nu kom det liksom helt utan anledning.
Mitt öga avslöjar hur jag mår.
Det skrämmer mig när nya symptom dyker upp. Jag blir rädd att det betyder att något förvärrats.
De senaste åren har jag konsekvent blivit sämre. Jag tänker alltid att nu kan det inte bli sämre, men när jag ser tillbaka så har det hela tiden blivit det. Så att fundera på hur jag mår om till exempel ett år är skrämmande. Eller ett halvår.
