Jag vilade hela dagen igår och i morse kände jag mig mycket bättre. Vi vaknade klockan fyra som vanligt, låg i sängen några timmar och pratade. Såg solen gå upp över SoHo. När klockan blev halv nio var vi hungriga och gav oss iväg för att äta frukost. Det blev bagel, yoghurt och grapefruktjuice.
Sedan tog vi tunnelbanan två stationer till West Village. Jag var så glad över att få vara ute och gå på New Yorks gator. Visst hade jag ont men inte så farligt. Det kändes okej. Vi strosade runt bland fina hus. Vilket mysigt område!
Vi hade planer på att köpa glass, men så fick jag mer och mer ont i nacken. Vi satte oss på en bänk och jag tog av mig kragen för det kändes som om det var den som gjorde ont. Men då fick jag en konstig känsla i halsen. Nästan som om jag kvävdes. Som om något tryckte mot struphuvudet. Jag satte på kragen igen men det blev inte bättre. Jag fick hjärtklappning. Halsen värkte och varje gång jag svalde kändes det som om det satt en stor klump i vägen. Nu började det bli riktigt jobbigt.
Peter höll mig i handen och lotsade mig till tunnelbanan. När jag får så där ont, eller mår väldigt dåligt, så blir jag förvirrad. Det blir svårt att tänka. Varje tanke bryts liksom på mitten och jag får svårt att hitta orden. Det är som om kroppen är så upptagen med smärta att andra funktioner bortprioriteras.
Vi tog oss tillbaka till hotellet i alla fall. Jag kröp ner i sängen och försökte dricka lite vatten, men jag satte det bara i halsen och började hosta som en tok. Den där klumpen satt i vägen.
Så kan det gå när man försöker trotsa kroppen och ge sig ut på äventyr. Nu får jag nog snällt ligga i sängen resten av dagen, men jag är glad ändå. Jag hann ju se och uppleva lite grann i alla fall.
