Igår kväll gick jag en liten promenad. Solen höll just på att sänka sig över hagarna.
Jag gick en liten bit och vände sedan om för att gå tillbaka. Och där jag stod, precis i linje med ett träd långt bort över ängarna, såg jag inte solen alls. Den var gömd bakom trädet. Men när jag gick framåt så dök den upp igen och lyste mig rakt i ansiktet.
Och jag tänkte att just så här är det nog ofta i livet. Vi kan inte se ljuset där vi står och tror därför att det inte finns. Men i själva verket så behöver vi bara flytta oss en bit, och se samma syn ur ett nytt perspektiv. Att ljuset aldrig var borta, det var bara vi som stod i mörkret.
Kakor
Den här webbplatsen använder kakor för att förbättra din användarupplevelse. De kakor som nedan kategoriserats som necessary sparas av din webbläsare eftersom de är nödvändiga för webbplatsens grundläggande funktioner. Webbplatsen använder också tredjepartskakor för att analysera och förstå hur sidan används. Dessa kakor kommer bara att sparas i din webbläsare om du godkänner det. Du kan också välja att stänga av dess kakor.
Drivs med 
