Alla bilder i det här inlägget är från 2010. Innan min värld började krympa.
Att vara sjuk handlar mycket om att hantera förluster. I takt med att jag har blivit sämre så har jag varit tvungen att ge upp saker jag tycker om att göra. Det har gjort att jag har gått igenom en sorts sorgeprocess. Jag har varit ledsen och uppgiven. Arg och frustrerad. För att till slut acceptera.
Man accepterar för att man måste.
För vad är alternativet? Att ätas upp av sorg och ilska inifrån?
Vem kan leva så?
En av de tuffaste förlusterna för mig var att inte längre kunna läsa böcker. Jag kan ju läsa men bara en liten stund i taget, och inte långa texter. Jag får fruktansvärt ont i huvudet och ögonen, och efter en stund flyter orden bara ihop.
Något annat jag saknar är att rida. Jag skulle ge mycket för att ta en tur genom skogen igen. Galoppera på en gammal traktorväg.
Tänk att något jag en gång tog helt för givet kan kännas så magiskt idag. Eller är det tvärtom kanske. Tänk att något så magiskt kunde kännas som bara en vanlig dag.
Men den här avskalningen av mitt liv har också fört med sig någonting. Vad som är viktigt för mig är nu glasklart. Jag vet exakt vad jag vill att mitt liv ska bestå av. Vad jag vill lägga tid och energi på. Det kan jag inte säga att jag gjorde förut. Då var det mer som om jag bara flöt med, och inte insåg att det var jag själv som formade mitt liv. Att jag hade makten.
Jag har också förstått att mycket av det som hindrade mig förut var hinder jag själv satte dit. Många gånger på grund av rädsla. Rädsla för att misslyckas till exempel. Så idiotiskt, kan jag tycka nu. Vem har inte misslyckats på väg någonstans? Alla ramlar vi när vi börjar gå. Det är ju en del av inlärningsprocessen.
Nu när mycket är omöjligt för mig, är det så lätt att se att det mesta faktiskt var möjligt förut.
Förhoppningsvis kommer jag tillbaka dit. Då kommer jag inte låta någonting hindra mig. Särskilt inte rädsla.
Så om det är någonting som du drömmer om att göra – gör det idag. Ta i alla fall första steget.
För vem vet om du kan göra det om två år, eller imorgon?
Och om det är någonting du gör som du inte vill göra – sluta idag. Ta i alla fall första steget. Livet är inte oändligt. Det är faktiskt alldeles för kort för att slösa bort på sådant som gör dig olycklig.
För vem vet om du är här om två år, eller imorgon?
