Ett omöjligt beslut

Imorgon är det två veckor sen jag opererades. I början gjorde det mest ont i bröstmuskeln, men nu när känseln i huden börjat komma tillbaka så gör det lite ont i själva såret. Ibland sticker det i det, och så stramar det när jag använder den armen.

Jag bytte tejp och tvättade såret igår och det ser ut att ha läkt bra redan. Jag fick inget dränage och den första veckan hade jag en del vätska innanför huden, det till och med kluckade där innanför, men det har försvunnit nu. Jag har köpt nyponfröolja som ska vara bra för ärr så jag smorde på den också när jag bytte tejp. För en eventuell framtida rekonstruktion av något slag är det ju bra med ett så fint ärr som möjligt, eftersom det skulle gå rakt över det nya bröstet.Jag funderar mycket på hur jag ska göra med det andra bröstet. Jag har fått resultatet från min ärftlighetsutredning och jag hade inga av de bröstcancergener de kan identifiera. Jag har inte heller några släktingar som haft bröstcancer eller äggstocks/livmodercancer. Baserat på dessa uppgifter så räknar de ut hur förhöjd ens risk är att få cancer i andra bröstet – för det är så att skulle jag få återfall så skulle det komma i samma bröst (det som nu är borta alltså) eller i form av metastaser någonstans i kroppen, får jag i det andra bröstet är det en ny cancer – min siffra blev 15,6%. Jag tror att den generella siffran för vilken kvinna som helst att få bröstcancer är 12%. Så jag har inte så förhöjd risk alltså.

Men

Hur ska jag våga lita på siffror och statistik när det inte stämde för mig den första gången? Det är väldigt liten risk att ens få bröstcancer när man är under fyrtio är. Mindre än 5% av alla som får är det. Medianåldern vid insjuknande är drygt 60 år och drygt 80 procent är över 50 år.

Jag hade ju alltså betydligt lägre risk än 15% att drabbas av den här cancern, och ändå gjorde jag det. Så en del av mig vill absolut ta bort det andra bröstet. Den delen tänker att det vore dumt att inte göra det, att inte minimera risken när jag faktiskt har möjlighet till det. Jag känner också en dragning mot att vara symmetrisk. Jag är helt okej med att bröstet är borta, men stör mig lite på asymmetrin. Jag kommer ju få protes osv, men ändå.

Men så tänker att det är rädslan som pratar. Som vill ta bort det andra bröstet, fastän det egentligen inte finns belägg för det. Och hur bestämmer man sig liksom frivilligt för att bli helt utan bröst? Men å andra sidan är det lite sådär att ha bara ett. They come in pair liksom. Jag vet inte. Jag måste ju inte bestämma mig än heller.Vilken vinter! Peter var tvungen att skotta verandan för att vi skulle kunna bära in ved. Jag längtar tillbaka till Spanien. Min kropp gillar inte den här kylan. Vet ni att skruvarna och stagen i min nacke blir kalla när jag går ut? Då fryser jag liksom inifrån och får mer spänningar i musklerna.