Min kropp är fantastisk

Okej, jag tänkte jag skulle berätta om vad som hänt sen sist. Vilket inte var så länge sen, men ändå känns länge sen. Sist jag skrev var jag väldigt nere. Allting kändes tungt. Jag var ledsen. Jag kände mig stympad. Jag kände mig vanskapt, som ett freak.

Som alltid när man är mitt uppe i någonting är det svårt att tänka klart, men jag försökte hålla huvudet över ytan och bara tillåta alla känslor. Att känna det jag kände. Att gå rakt igenom känslorna, inte väja för någon. Jag sa till mig själv att om jag gör det så kommer det ge med sig. Alla tunga känslor kommer ge med sig. Smärtan kommer att avta och så småningom försvinna. Det finns inga känslor som stannar för evigt när de ges fullt utrymme.Problemet när man mår så där dåligt är att man inte tror på att det kommer gå över. Gjorde man det så skulle det ju inte kännas lika tungt. Men jag använde mig av mitt förnuft och påminde mig själv om att allt annat har passerat rakt igenom mig hittills, till och med dödsångesten efter cancerbeskedet – så varför skulle inte det här?

Och vet ni? Nu så känns allting så mycket bättre! Jag har börjat acceptera hur jag ser ut nu och känner mig inte längre stympad. Min kärlek till min kropp har vunnit över mina förutfattade meningar om hur en kvinnokropp ska se ut. Jag är bara vanställd om jag ser mig som det. Jag väljer att se en stark kropp som trots enorma påfrestningar fortfarande fungerar bra. För tänk bara vad den klarat av:

Att gå igenom en enorm operation där huvudet skruvades fast i ryggraden med en massa skruvar och stag

Att få ett revben utplockat och flyttat till nacken

Att få flera olika sorters cytostatika samt antikroppsbehandling

Att göra sig av med en tio centimeter stor tumör på sju veckor

Att få ena bröstet bortopererat

Hur kan jag se på min kropp som annat än fantastisk efter det?

Det var så skönt imorse när jag kände att det tunga lättat. Jag påminde mig själv om att bröstet fortfarande är borta, för att se om det kom tillbaka, men jag var så redo att släppa det tunga. Jag var redo att släppa smärtan för jag hade uttömt den.Idag fortsatte jag på antikroppsbehandlingen som jag fick var tredje vecka i början, om ni minns? Det kändes nästan konstigt att vara tillbaka där. Som om det var jättelänge sen jag var där sist, men det är bara sju veckor sen. Förutom antikropparna så vet jag inte hur min fortsatta behandling kommer att se ut. Det bestäms när bröstvävnaden från operationen analyserats.

Hoppas ni får en fin kväll. Jag mår så där efter behandlingen idag, men ska snart krypa ner i sängen med Peter och titta på någon serie eller film. Så fort min andra kille har lagt sig. Han har vattenkoppor, stackarn.