Jag har skrivit en del om att jag försöker vara medveten om mina tankar. Att jag väljer att lägga fokus på de positiva och konstruktiva tankarna, och låter bli att ”göda” de negativa och destruktiva.
Kanske kan man uppfatta det som att jag inte tillåter mig att vara ledsen, arg eller besviken. Men så är det inte. Jag låter mig själv känna alla känslor som kommer över mig. Och jag är en person som har väldigt starka känslor.
Det är en viktig skillnad mellan känslor och tankar. Känslor måste få finnas, även de ”negativa” så som till exempel ilska och sorg. Men negativa tankar däremot, det är dem jag vill ha koll på. Särskilt som mina känslor i allra högsta grad påverkas av vad jag tänker. 
När min familj åkte till Parken Zoo, och jag inte kunde följa med, var jag ledsen och frustrerad. Där jag stod på trappen och vinkade kände jag tårarna stiga i ögonen.
Men jag tvingade inte bort de känslorna med en massa positiva tankar. Tvärtom. Jag omfamnade sorgen och lät den skölja över mig. Jag lät frustrationen härja i kroppen, och de tankar som kom fick komma. Men jag spädde inte på dem. Jag vältrade mig inte i mörka tankar om hur jobbigt det var. Jag lät dem bara passera, utan att fästa så mycket uppmärksamhet vid dem.
Medan jag gjorde frukost var jag i det tillståndet. Jag var ledsen helt enkelt. Det hela varade kanske i tio minuter.
Det är någonting som händer när man tillåter känslor helt och fullt. När man går in i dem och liksom rider ut dem. Från den första krusningen på ytan, tills vågen når sin högsta punkt, och till sist brytningen mot stranden där den dör ut.
Precis som vågen så eskalerar känslorna först, man kanske börjar gråta, och de når sin topp. Här är det som jobbigast. Men efter en stund så avtar de i styrka. Och slutligen skvalpar de bara någonstans i bakgrunden.
Kroppen fungerar så. En väldigt stark känsla kan aldrig existera särskilt länge.
Så när jag hade känt mig ledsen och frustrerad där i köket en stund förlorade känslorna sin kraft. Och jag kunde ändra fokus.
Nu var ju detta ingen större sak. Hade det varit en mer dramatisk händelse – och därmed större känslor – så hade hela förloppet så klart tagit mycket längre tid. Och de starka känslorna hade kommit tillbaka flera gånger. Men principen är densamma. Att tillåta sig själv att känna alla känslor är första steget till att släppa dem. För att bli fri från sorg måste du först sörja.
Det är när vi trycker undan känslor som de stannar kvar. Och kan hålla oss låsta i ett sinnestillstånd, oförmögna att gå vidare.
