Inatt hade jag en mardröm. Jag var på centralen inne i stan och skulle åka hem, men kände inte igen mig alls. Jag hittade inte till pendeltågen och försökte fråga mig fram, men ingen förstod vad jag menade. När jag väl hittade fram skulle jag hitta rätt tåg, men även det visade sig vara omöjligt. Jag förstod ingenting och var totalt förvirrad. Jag ville bara hem men visste inte hur det skulle gå till. Jag fick panik och började gråta och då vaknade jag. Med bultande hjärta och stressen som ännu rusade runt i kroppen.
Det var inte första gången jag hade en sådan dröm. De kommer då och då. Jag tror de tar upp rädslan jag har för att vistas på ett ställe med mycket människor där man måste veta var man ska, eller kunna ta reda på det. Där man måste kunna tänka, helt enkelt.
De senaste åren har jag upplevt en sådan förvirring otaliga gånger. Till exempel när Peter och jag har varit ute och rest. Då går jag bara efter honom på flygplatsen. Han kollar alla tavlor efter rätt gate och så vidare. För när jag står upp en längre tid är det som om min hjärna blir kidnappad. Jag har inte längre tillgång till den. Jag blir oerhört trögtänkt och ja, förvirrad. Ibland får jag till och med svårt att prata. Jag vet vad jag vill säga men orden slinker undan och jag får bara fram halva meningar. Jag har ju då – bokstavligen talat – något som klämmer min hjärna så det är väl inte så konstigt.
Peter vet ju hur jag funkar (eller inte funkar snarare) så han tar ansvar för allt och jag går som en zombie bredvid. Men skulle jag varit själv skulle det vara oerhört stressande och skrämmande. Jag kan liksom inte lita på mig själv i sådana lägen. Kan inte lita på att jag har någon kognitiv förmåga. Det är det som skrämmer mig.
Kanske är det för att jag är så nära operationen nu som dessa drömmar kommer. Kanske är jag lite orolig för att jag ska stå på egna ben och inte klara av det.
———–
Vill du hjälpa? Klicka här
