Jag ville skriva någonting fint och upplyftande idag. Jag ville skriva något inspirerande. För jag är less på mig själv och det som jag skrivit den senaste tiden. Jag är less på mitt eget ältande.
Jag tänkte att om jag ändrar fokus i mina texter så kanske mitt sinne följer efter.
Men jag vet inte.
Jag hittar inte fram just nu. Jag försöker påminna mig själv om allt jag har att vara tacksam för. Det brukar vara det bästa sättet att röra sig från en mörk plats till en ljusare. Men det här tunga dröjer sig kvar och kastar sin långa skugga över mig. 
Jag är utmattad och rastlös på samma gång. Och verkligheten känns så tung och massiv att fantasierna inte hittar in just nu. Jag behöver dem. Drömmarna om framtiden och livet efter. De är min flyktväg. Utan dem är jag bara fast här, fånge i en trasig och trött kropp.
Det enda jag kan göra är att försöka att inte fastna för mycket i mina tankar. Försöka vara trygg i att även detta kommer dra förbi. Inget mörker varar för evigt, solen går alltid upp till slut.
——————
Vill du hjälpa? Klicka här
Följ insamlingen på Facebook https://m.facebook.com/skruvarinacken
