Ibland när jag hämtar Vide på förskolan så går jag bakom några andra mammor som är på väg dit. De drar barnvagnar med småsyskon till Vides kompisar. Säkert är de föräldralediga.
Ibland får jag en klump i halsen där jag går. Jag känner mig så utanför. Inte för att jag vill umgås med dem, men för att de är en del av någonting jag inte kan vara delaktig i. För att de lever i en annan verklighet än jag. En där man kan välja att skaffa fler barn och umgås med andra mammor. Där man går till lekparken med sina barn.
På samma sätt kan jag känna mig utanför när folk pratar om sina arbeten, eller skriver om det på Facebook. Det är en värld som jag är så långt ifrån. Jag är inte en del av något sammanhang. Inte mer än min lilla familj. Jag lever i min egna lilla bubbla. Jag är alltid utanför och tittar in. En passiv betraktare.
Peter sa häromdagen att det kunde slå honom ibland, hur hamnade vi här? Hur kunde det här bli vårt liv och vår verklighet? 
Ja, inte vet jag. Det skedde så gradvis och ändå plötsligt på något sätt. Rätt som det var befann vi oss bara mitt i det. Långt ifrån resten av världen. Som på vår egna lilla ö.
——————
Vill du hjälpa? Klicka här
Följ insamlingen på Facebook https://m.facebook.com/skruvarinacken
All styrka till er familj, kan tänka mig in i känslan av utanförskapet men förmodligen aldrig förstå hur ont det måste göra.
Tack Elin ❤️ kram!