Idag bjuder jag på ett inlägg från en gästbloggare. Min bästa vän och medkämpe. Min partner in crime. Min älskade man Peter.
Vi bestiger ett berg. Ett ogästvänligt, kallt och stormigt berg. Med vår familjs framtid på axlarna och ett rep knutet emellan oss som enda säkerhet har vi tagit oss över förrädiska glaciärer och uppför branta isfall.
Lisa har åtskilliga gånger förlorat fotfästet, tappat greppet och fallit handlöst utför berget. Repet har spänts till bristningsgränsen. Jag har tryckt in stegjärnen i isen och spjärnat emot med all kraft för att bromsa fallet ner mot avgrunden. Ibland har min kraft inte räckt till och jag har dragits med neråt i hög hastighet. Men på något sätt har vi alltid lyckats få stopp på fallet.
Varje gång har vi andats ut, kortat av repet och beslutsamt börjat klättra igen. Allt närmare varandra.
Idag, efter en lång klättring och många fall, är repet så kort att det inte längre behövs. Vi är nu en oskiljaktig själ, tätt sammanbunden av djup vänskap och kärlek. En skadad men stabil klättrare som metodiskt tar sig uppför berget. Snubblar till ibland, men tappar aldrig fotfästet.
Stormen har bedarrat och solstrålarna letar sig ner genom molnen. Vi ser nu tydligt toppen på berget och den väg som kan leda oss dit. En riskfylld men framkomlig väg. Synen fyller våra utmattade sinnen med ny energi och framtidstro.
Vackert skrivet! Fint att ni har varandra.
Visst var det? Ja, det är himla tur ☺️ Kram!