Om någon skulle erbjuda mig att vifta med ett trollspö och göra så att allt det här med min nacke aldrig hänt – så vet jag faktiskt inte om jag skulle tacka ja.
Inte för att jag på något sätt vill leva så som jag gör, med ständig smärta och mer eller mindre fast i en säng. Men om jag inte hade gått igenom allt det här hade jag inte varit den jag är idag. Det låter som en klyscha, men det finns ett djup av sanning bakom.
Jag skulle ha varit den Lisa jag var innan. En tjej med dåligt självförtroende. Rädd för att bli lämnad. För att inte duga.
Någon som inte förstod hur värdefullt livet är. Som lät rädslan för att misslyckas stå i vägen för det mesta.
Jag tycker mycket mer om den jag är idag. Någon som ser allt underbart som finns att uppleva. Som tror på sin egen förmåga. Jag vet nu att jag är både klok och stark, och bra på mycket.
Visst önskar jag att jag hade en fungerande kropp, men till priset av mina insikter och den förändring jag genomgått? Jag vet inte.
Livet är inte svart eller vitt. Jobbiga händelser är inte bara av ondo. Det är av de traumatiska sakerna vi växer och utvecklas, för det är då vi stannar upp och vaknar till. Vi ifrågasätter och omvärderar. Vi inser saker vi inte kunde inse innan.
Så hur jobbigt det än är när man är mitt uppe i det, kan man nästan vara säker på att det i längden kommer föra med sig någonting värdefullt.
