I måndags var jag alltså och röntgade mig för att se så att mina höft, ben och ryggsmärtor inte beror på att jag har fått metastaser på skelettet. Metastaser är cancerceller som spridits från ursprungsplatsen (i mitt fall ena bröstet) med lymfvätska eller blodet och bildat nya dottertumörer någon annanstans. Om det har skett innebär det att man har spridd cancer. Jag tror verkligen inte att jag har några metastaser. Jag tror smärtan beror på något annat, men jag vill ju veta att det är så. Jag har inte råd att tro.
Som det ser ut nu får jag svar den 18:e juni då jag har ett besök inbokat hos onkologen.
Jag hade så klart helst sluppit allt det här med smärtorna och rädslan, oron och ångesten. Men som med de flesta jobbiga saker har det fört med sig något bra. Så fort jag slängs tillbaka in i cancervärlden, så tvingas jag åter igen att tänka på min dödlighet. Det är ju därför det är så jobbigt, för att jag ställs inför något som skulle kunna innebära att jag inte får leva så länge till. Denna bryska påminnelse om min dödlighet får mig att bli så intensivt medveten om att jag lever. Om livet som pågår här och nu.
Jag blir påmind om att livet inte är oändligt. Att min livstid – cancer eller ingen cancer – är begränsad. Det i sin tur får mig att gå igenom hur jag lever, att se över hur jag spenderar denna värdefulla – och högst begräsande – tid. Som en sorts livsinventering.
Gör jag det jag vill? Gör jag sådant jag älskar?
Gör jag något jag inte vill? Som inte ger mig något?
Hur är min relationer med de jag älskar?
Jag insåg snabbt att jag just nu lever precis som jag vill. Jag får dela min bok med andra, får möjlighet att göra det jag så länge velat; hjälpa andra genom att dela med mig av de insikter som hjälpt mig så mycket. Jag målar. Jag skriver på en ny bok. Jag öser kärlek över min familj. Jag finns här när de behöver mig.
Det här är något vi alla borde göra med jämna mellanrum, även om vi inte ställs inför döden. Att inventera våra liv. Att se över alla delar det består av. Se till så att vi lever i enlighet med det vi faktiskt vill och önskar. Det som får oss att må bra.
För trots allt är vi ju alla faktiskt döende, vi är bara väldigt bra på att glömma bort det.
Som alltid ; Lisa, du är så klok! Jag blir helt förbluffad över hur klarsynt du är och hur du uttrycker dina tankar så att man genast förstår! Jag har så mycket att lära där och är tacksam över att du så generöst delar med dig både av det som är jobbigt men också av annat också som vi runt omkring dig kan ha nytta av att tänka på.
Ragnar och jag firade i förrgår 37 år och 3 månader sedan vi träffades och igår firade vi två år som gifta. Vi åt en god måltid tillsammans med Ragnars son och svärdotter, det var så mysigt. Jag, som efter mina föräldrars bortgång inte har någon ”egen” släkt alls här i Sverige, är så glad för att jag genom Ragnar har fått en jättefin bonusson och en numera stor familj med såväl barnbarn som barnbarnsbarn. Det är en stor glädje!
Nu ser jag fram emot att värmen kommer i helgen. Vi ska åka till landet utanför Flen i morgon och på eftermiddagen ska jag få min andra vaccinspruta, det ser jag verkligen fram emot. Hoppas att du orkar måla eller göra annat du tycker om, kanske promenera vid den fina kanalen med Harry? Kram till er❣
Tack Milvi, för de fina orden!
Ja, vilken lycka – att få en så stor bonusfamilj! Förstår du är tacksam och glad för det. Jag håller tummarna för värme jag med! Nu räcker det med regn. Hoppas ni får det fint på landet, och vad skönt att du snart är helt vaccinerad.
Som du säger ska jag måla, håller på med en ny tavla som snart börjar bli klar. Bara kliar i fingrarna varje gång jag går förbi den när jag inte målar haha. Men blir det sol och varmt ska vi hitta på något ute förstås.
Kram!
Så skönt att det gick så fort till röntgen och att det är gjort nu. ❤️
Instämmer med Milvi, du har ett fantastiskt uttryck och är så klok Lisa!
Ja det är himla skönt att ha det överstökat! Tack Malin <3