Bensmärtorna tillbaka

Vad himla skönt det har varit med en långhelg. Har ni varit lediga och haft det bra också?

I torsdags var det fint väder och eftersom det fanns risk för regn de andra dagarna så passade vi på att göra en utflykt. Vi åkte till Kvarnfallet. Jag och Vide hade aldrig varit där förut, men Peter som är uppvuxen här i Arboga hade förstås varit där en hel del, dock var det ju länge sen nu. Det var väldigt mysigt där. En stor gammal lada där det en gång varit en kvarn och som nu inhyste ett café och en inredningsbutik. Allt ligger vid en fin liten sjö – Kvarnsjön. Vi satt på den lilla stranden en stund, doppade fötterna i vattnet. Sen fikade vi och promenerade längs vattnet. Det kändes verkligen som sommar. Så underbart med sommar alltså! Äntligen.

Det mindre roliga med den här helgen är att mina bensmärtor kommit tillbaka. Jag tyckte ju att det blev bra när jag åt magnesium och smörjde med magnesiumolja, och det blev det väl. Ett tag. Bättre i alla fall. De konstiga ”surrningarna” i dem försvann, men nu är alltså smärtan tillbaka. Jag tog ju prover på vårdcentralen för att kolla om jag hade magnesiumbrist, men det hade jag inte. Provsvaret var normalt. Men sen har jag läst att man kan ha brist i vävnaden som inte syns på blodprov (?) Jag vet inte. De vita blodkropparna som låg under det normala förut var bra nu i alla fall, så det var skönt.

Men nu har jag alltså ont igen. Ju mer jag står och går, och sitter, desto ondare får jag. Men smärtorna går inte över för att jag ligger ner, utan har ont då också. Jag har ont i ländryggen, höfterna och benen. Så ont att det verkligen påverkar mig, vilket det ska gå ganska långt innan det gör – jag är ju van vid krämpor hit och dit. Men oftast kan jag förstå vad de kommer av och ofta kan jag få dem att ge med sig med rätt sorts stöd och vila. Men inte dessa. Jag mår också illa och har ingen aptit. Det gick bra att sova i natt, men jag kände av höfterna så fort jag vaknade. Och nu när jag gått upp så är det lika illa som igår.

Jag försöker att hålla i tankarna och inte låta dem dra in för långt in i c a n c e r. För det är ju förstås det som skrämmer mig. Att min värk ska bero på skelettmetastaser, vilket är ett av de vanligaste ställena att få metastaser på vid bröstcancer, och som ger smärtor på sådana ställen som just rygg, höfter och ben. Men, försöker jag lugna mig, det kan vara något annat. Det kan vara någonting som beror på EDS. Men det är bara så konstigt att dessa smärtor skulle komma nu, nu när jag har en så bra bålstabilitet och starka benmuskler. Starkare än jag haft på över tio år.

Vårdcentralen här har ju varit bra och tagit mig på allvar. Läkaren gjorde en mindre neurologisk undersökning där allt såg bra ut. Han sa då att om det skulle bli värre skulle jag återkomma och så skulle han göra en mer ingående neurologisk undersökning. Typ testa nervsignaler.

Så om jag ringer dit får jag säkert komma inom en vecka eller så – MEN det känns fortfarande så fel att börja i den änden. Att börja med att utesluta det minst farliga och minst akuta. När man borde börja med det där tid faktiskt kan vara livsavgörande. Så nu har jag ringt till onkologen igen, väntar på att de ska ringa upp. Får se om de låter mig träffa en onkolog den här gången. Jag ska göra mitt bästa för att övertyga dem.

Så sjukt att man som cancerpatient med hög risk för återfall inte bara kan få träffa en läkare.