Jag tänker älska min kropp stark

I morse ringde klockan kvart i sex. Jag släpade mig ur sängen, trött och förvirrad. Satte på mig sköna kläder, packade en väska med kudde, ortoser och bok och försökte sen få i mig lite frukost.

Eftersom vi alltid ska multitaska när det är som jobbigast (kommer ni ihåg att Vide var extremt trött och behövde operera bort en del av halsmandlarna mitt under insamling och allt fix till min operation?) så kom detta exakt samtidigt som Vides skolstart. Och eftersom han inte är riktigt stabil just nu så har det varit lite turbulent, så Peter har varit tvungen att vara där med honom. Vilket betydde att han inte kunde vara med mig på behandlingen idag. Men det gick bra ändå för min mamma körde mig och höll mig sällskap. Trots omständigheterna hade vi det riktigt trevligt faktiskt.Vi kom dit klockan åtta och jag fick en säng i ett stort rum med tre andra sängar. Vi hade sagt till att jag behöver ligga ner, jag skulle ju ändå vara där i ungefär sex timmar. Sen fick jag först dropp med antihistamin för att motverka en allergisk reaktion mot cellgifterna, sen antikroppar, två olika sorter, och sist cytostatikan. När cytostatikan gick in så blev jag övervakad för att se om min kropp reagerade på den, man kunde få tryck över bröstet och andningsvårigheter till exempel, men ingenting hände. Det var väldigt skönt. Jag var glad att de kunde köra på som planerat. Äntligen gjordes något konkret för att stoppa cancercellerna.Men oj, vad trött jag blev av antihistamin. Jag kunde inte hålla mig vaken utan gled in och ut ur djup sömn. Varje gång jag vaknade till visste jag inte var jag var. Tror säkert den grundläggande tröttheten efter den här veckan bidrog också. Tur att mamma hade korsord med sig för jag var nog inte så roligt sällskap där ett tag.

Klockan två fick vi åka hem. Tiden gick ganska fort ändå, och alla var snälla och trevliga. Nästa gång kommer alltihop ta två timmar, och efter det ca en och en halv, en gång i veckan. Skönt att inte behöva vara där så länge.Tack igen för allt stöd. Det känns så bra att ha er i ryggen, jag kan inte förklara det men jag känner mig starkare av att veta att ni finns där. Så tack <3.

Men en sak som är viktig för mig nu när jag handskas med det här att vara positiv. Att inte tänka negativt, att inte hålla negativ energi i min kropp. För jag tror att det gör mig svagare, det finns ingen styrka att hämta i det. Tvärtom blir man lätt ett offer när man hänger sig åt negativa tankar, och att ta mig igenom detta som ett offer kommer bli svårt. Det kommer ge mig ett svagt utgångsläge, dåliga förutsättningar att kämpa och orka. Som att ligga ner och försöka slåss.

Så här tänker jag; cancercellerna i mitt bröst har inte invaderat mig från en annan planet. De är inte ett mörkt hot, inga mördare som smyger sig på. Det är mina egna celler som blivit sjuka, som fått fnatt och börjat dela sig. Jag tänker inte hata dem. Jag älskar dem inte, men jag tänker inget negativt om dem. Jag fokuserar på att älska resten av min kropp, älska den rakt igenom det här. Älska den stark så den kan avväpna cancercellerna.

Därför kommer jag aldrig skriva fuck cancer, till exempel. Och jag vill inte att ni skriver det till mig. Jag respekterar de som känner så och kanske får styrka av det, och jag uppskattar kärleken bakom en sådan kommentar. Det gör jag verkligen. Men för mig blir det fel eftersom det är något sprunget ur negativitet. För mig är det som om jag skulle springa ett lopp, trots att jag har EDS (kommer troligvtvis inte hända den närmaste tiden …) och så skulle Peter stå vid sidan om och ropa Jävla EDS! Fuck EDS! Det skulle ju ge mig helt fel fokus under det där loppet. Det jag behöver då är ju stöttning som kan lyfta mig. Positivt fokus som kan hjälpa mig. Inte negativitet. Kanske dålig liknelse, men förstår ni alls hur jag tänker?

Allt sådant här känns så extremt viktigt. Jag har en så stark känsla att detta är en andlig, eller mental om man så vill, resa och process för mig, mer än något annat. Därför är jag känslig för fel input. Hoppas ni förstår hur jag tänker.

Oj, det här blev långt. Nu ska jag vila lite. Sov några timmar när jag kommit hem, men är fortfarande så trött. Många kramar till er, tack för att ni läser.