Oroande provsvar

Jag har ju skrivit om att jag har varit trött. Förra veckan var jag på vårdcentralen och träffade en läkare som tog mig på allvar och tyckte vi skulle ta en mängd olika prover. Har blivit så positivt överraskad av vårdcentralen här över huvud taget. De är både trevliga och hjälpsamma. Är inte bortskämd med det precis. Hur som helst; i onsdags lämnade jag blodprov och i torsdags kunde jag se provsvaren på 1177.

Två av de vita blodkropparna låg under referensvärdet. Den ena bara lite under, men den andra betydande under.

Jag har varit så rädd hela helgen. I torsdags var jag helt lamslagen av rädsla så jag ringde inte ens någonstans för att försöka få prata med någon, men i fredags morse ringde jag först till onkologen i Västerås där jag går nu. Där fick jag prata med en sjuksköterska som inte tyckte att man kunde utläsa att jag har fått återfall (som om det var det jag trodde. Det fattar ju jag med, att ett blodprov inte kan tala om det, men är så klart rädd att det tyder på det) och att vårdcentralen skulle fortsätta utreda detta. Då sa jag att jag vill att en onkolog ska titta på provsvaren. För hur snäll och bra läkaren på vårdcentralen än var så är hon ju inte onkolog. Sjuksköterskan kollade i systemet och konstaterade att nästa tillgängliga telefontid till min onkolog var den 11 maj.

11:e maj! sa jag med gråten i halsen.

I det tillståndet jag var då kunde hon lika gärna sagt 11:e november. Det kändes som en evighet bort.

Men jag kan inte vänta så länge. Jag … det här är ju jättejobbigt. Jag är så orolig.

Ja, men jag kan ju inte ge dig en tid som inte finns, blev svaret.

Sen sa hon att hon skulle skriva ett meddelande till min onkolog om att jag vill att han ska titta på mina provsvar. Så får vi se om han har tid att höra av sig till dig.

Jag avslutade det samtalet helt uppgiven och ledsen. Sjuksköterskan försökte låta som om vi hade löst någonting, men jag orkade inte ens försöka låtsas som att jag tyckte jag hade fått någon hjälp.

Sen ringde jag till vårdcentralen och fick en telefontid hos den läkaren på måndag – alltså igår. Hon ringde på förmiddagen och var då väl insatt i mina provsvar. Hade värdet på det provet som var lägst legat lite lägre hade hon skickat mig för vidare utredning på Medicin, men nu tyckte hon att vi skulle ta om det om några veckor för att se hur det såg ut då. Det kan bero på att jag haft en infektion eller så. Hon frågade det, om jag nyss varit sjuk men det har jag ju inte. Därav en del av min oro.

Jag har lugnat mig lite nu. Går inte runt med konstant ångest och rädsla längre, kommer mer som i vågor ibland. Särskilt idag när jag har så där ont i benen igen. Har jag skelettmetastaser nu? Men samtidigt har jag så svårt att tro att cancern skulle ha kommit tillbaka. Det känns så … jag vet inte. Orimligt? Men – vad baserar jag det på? Mina leverprover var i alla fall bra och det tyder på att det inte handlar om något återfall, då det brukar synas där tydligen.

Jag önskar att jag vore sjukt rik nu. Typ Oprah-rik. Då skulle jag anställa en onkolog, en riktigt bra och snäll, som jag kunde ringa när som helst. Som fick betalt för att ta allt på allvar och gå vidare vid minsta lilla misstanke. Som det är nu kan jag inte ens prata med någon kunnig. Jag får gå runt och oroa mig och googla för att försöka lära mig – och bli mer orolig över det jag läser. Och den här telefontiden med onkologen den 11:e maj vet jag inte ens om jag fick nu?

Till något helt annat, och mycket roligare: Idag var det ett bibliotek som beställde in min bok! Så kul! Förresten, om det är någon av er som läser det här och vill köpa boken men inte har Swish – kontakta mig så löser vi det på annat sätt. Boken finns att köpa här på hemsidan så klart.