Hemma

Hej på er. Så länge sen jag bloggade. När det blir ett sådant här långt uppehåll får jag ibland meddelanden från några av er där ni skriver att ni saknar mina inlägg. Det känns fint att vara saknad <3

Vi var ju i Sverige en vecka över jul. Det kändes bra att träffa våra familjer, lite vänner och framförallt Tuva, men ska jag vara ärlig längtade jag tillbaka nästan hela tiden. Tillbaka till solen och ljuset. Visst kändes det som att komma hem när vi kom till Sverige, men det kändes också som att vara hemifrån. Borta från Estepona. Börjar på något sätt känna mig hemma på båda ställen. När vi kom tillbaka hit kände jag på nytt sådan tacksamhet över att vara här. Och förälskelsen i den här platsen blossade upp på nytt.

Jag har haft det lite kämpigt den senaste tiden. Det verkar som om cellgiftsbehandlingen har knuffat mig halvvägs in i klimakteriet. Det är inte så ovanligt att det blir så tydligen. Jag har haft en del besvär med att sova, ögon som är torra och kliar, återkommande urinvägsinfektioner och så har jag varit väldigt nedstämd och extremt trött runt mens. Och nu har jag även börjat få sådana värmevallningar. Jag tog ett blodprov för några veckor sen som visade att jag hade väldigt lågt östrogen, typ lika lågt som någon som gått igenom klimakteriet redan (!). Men gynekologen sa att man inte kan behandlas med östrogen när man haft bröstcancer, eftersom det ökar risken för att få cancer igen. Så det fanns inget att göra typ. Men jag ska prata med min onkolog om det nästa gång jag träffar henne.

Den här månaden har det varit lindrigare, men förra månaden var jag så deppig i nästan två veckor att jag inte kände igen mig själv. Väldigt jobbigt och nästan skrämmande. Det är ju inte jag. Jag blir som en annan person. Det andra kan jag väl handskas med, men jag kan inte gå runt och vara deprimerad halva månaden. Men det kanske blir bättre. Finns andra, naturliga sätt att behandla också, akupunktur till exempel, ska läsa in mig. Har inte orkat göra det än.

Annars har vi det bra. Vi har tittat på Vide i skolans Christmas show, firat nyår med våra norska vänner och hängt på stranden.

Jag försöker fortfarande lära mig hantera rädslan kring återfall. Har insett att jag väldigt ofta sitter och fingrar på min bröstkorg, revben och bröstben. Ibland tycker jag att det värker där. Jag är så rädd för att missa något (igen). Jag kan liksom inte slappna av. Jag förstår inte hur jag ska kunna leva med det här ”ansvaret” att ha koll. Jag kommer ju träffa min onkolog var tredje månad, men det känns inte tillräckligt för att jag ska våga släppa och bara vara. Om ni förstår?