Nu är jag färdigbehandlad! Jag är klar med cancer! Jag har tagit mig igenom cellgifter, strålning, antikroppar och två operationer. Det var i tisdags som jag fick min sista dos med Herceptin. Vi åkte hemifrån tidigt, solen höll just på att gå upp och det var ett så vackert sken här i gamla stan. Jag fångade Peter där han gick med soporna haha. Nu har apelsinerna börjat mogna förresten, så fint.
Vi åkte till Malaga som vanligt och jag försökte som vanligt fota de enorma bergen.
Så vad händer nu? Hur håller man koll på att jag inte får återfall?
I Sverige skulle jag gå på mammografi en gång om året. That´s it. Kanske i kombination med ett läkarbesök också, jag vet faktiskt inte. För mig känns det som ett minst sagt bristfälligt sätt att hålla koll. Jag menar, jag har ju inte ens någon bröstvävnad. Skulle cancern komma tillbaka så är det inte särskilt troligt att den kommer i det området. Mer troligt är att metastaser skulle dyka upp i lungorna, skelettet eller levern, eller i hjärnan – vilket tydligen inte är så ovanligt vid HER2. (Vilket skrämmer mig så mycket att det är jobbigt bara att skriva om det.)
Här i Spanien vill min onkolog träffa mig var tredje månad och då göra en fysisk undersökning, samt ta blodprov med tumörmarkör. Den planen känns typ tusen gånger tryggare.
Det här förvånar mig inte egentligen. Jag har ju flera gånger förut märkt att den spanska vården är överlägsen den svenska. Fast nog trodde jag att vi i alla fall var bra på bröstcancer. Att vi hade tillgång till det ”senaste” och gjorde alla nödvändiga undersökningar för att hålla koll på hälsan både efter och under behandling. Men det skiljer sig åt mellan Spanien och Sverige på flera sätt. I Sverige gör man ultraljud på hjärtat var sjätte månad när man går på Herceptinbehandling, här var tredje. I Sverige togs aldrig något blodprov efter jag var klar med cytostatika, så det var det första de gjorde här. I Sverige har jag aldrig hört talas om att göra blodprov med tumörmarkör, och jag har definitivt aldrig gjort det, men här verkar det inte ovanligt och jag har fått göra det (det var bra).
Men nog om cancer. Här fick vi tillbaka sommarvärmen och har hängt en del på stranden. Det har varit fantastiskt skönt, till och med kvällarna har varit ljumma. Men igår regnade det och var lite svalare och plötsligt kändes, och såg, det lite höstigt ut. Men det är mysigt det med. Vide har haft lov denna vecka och Peters föräldrar har varit här och hälsat på. På måndag är det tillbaka till vardagen igen och det känns helt okej. Vide längtar efter att träffa sin fröken igen sa han. Så gulligt.
Underbart, Lisa! Så glad jag blir att höra att du är klar med behandlingar och samtidigt låter det så bra med den spanska ”eftervården”. Gång efter annan påminns vi om att den svenska vården inte är världsbäst även om vi ibland vill tro att den är det. Det är glädjande att veta att du och familjen nu kan njuta av den sköna spanska hösten, det är ni verkligen värda! Kramar från ett nollgradigt regngrått Stockholm!💕😘
Hej!
ja skönt om man som er kan vara vid stranden..kommer Ej ihåg vilket land ni
bor i? Här i Sverige är det vinter, men ingen snö än, tack o lov, längtar ej
efter vintern..hoppas din familj mår bra, och även du..Stor Kram
Gud va härligt att allt är färdig med det där.
Ser riktigt varmt och skönt ut hos er. Här i norra Sverige har vi fått snö och vår temperatur är på minus till och med två siffriga minus. Men jag njuter av dina bilder och dina uppdateringar. Tusen kramar till dig vännen min och till din familj. ❤️🦓
Låter jättebra att de kollar dig oftare där i Spanien. Jag förstår inte varför det är så långa väntetider inom vården här i Sverige numera, min granne har fått grå starr och väntetiden är 7 månader minst innan hon kan få det åtgärdat. När jag opererade mitt ena öga för starr för 11 år sedan fick jag vänta 3 veckor.
Det kan väl inte vara fler patienter i Sverige än i andra länder, konstigt är det.
Måste vara skönt att ligga på stranden i november, här är det blöta löv och lite blåsigt, men solen ska visst visa sig imorgon, alltid något. Kram