Jag har inte haft någon energi eller lust till att blogga, jag får så ibland. Oftast när jag går igenom något. Det gör jag nu. Jag befinner mig i någon sorts kris. Det är så knäppt för det är hela det här med att jag alldeles snart är färdigbehandlad som fått mig ur balans. Jag fick den näst sista omgången med antikroppar i tisdags, så om mindre än tre veckor är jag klar med all typ av anticancerbehandling. Något som jag sett fram emot väldigt mycket – men nu när det snart är verklighet så känns det så … konstigt. Och framförallt skrämmande.
Det är nu den börjar, den här tiden som man då ska hoppas varar för evigt; den cancerfria tiden. Nu är allt gjort för att ta död på alla cancerceller. Nu är det bara att … ja, vadå? Hålla andan och vänta? Hoppas? Be? Äta bara meganyttigt och meditera varje dag? Hoppas att alla cancerceller verkligen är borta och inte börjar leva loppan nu när de kan göra det ostört?
Det är svårt att leva i skuggan av cancer. Den har en tendens att bli så stor, så mörk. Att tränga undan allt ljus. Rädslan är som en sjukdom i sig, ännu en i raden jag måste lära mig leva med. Jag vet inte hur man gör det. Jag vet inte hur jag ska leva med denna rädsla faktiskt. Jag släpper fram den, jag går in i den, försöker inte trycka undan den. Men den ger inte med sig ändå. Lyssnar inte till några förnuftiga eller logiska resonemang.
Jag känner också något slags rastlöshet, eller vilsenhet. Jag har varit sjuk så länge, har hela tiden, konstant kämpat med fysiska problem de senaste tio åren. Och nu när jag inte behöver göra det, inte med samma intensitet, inte samma slags på liv och död kamp i alla fall – mer något sorts lågintesitetsbesvär som EDS skapar – vad ska jag då göra? Alltså jag har ju saker att göra och jag behöver fortfarande vila mycket, men det känns som om jag missar något viktigt hela tiden. Något jag borde göra.
Inte för att jag mår så himla bra hela tiden, jag har fortfarande en mängd besvär, men i jämförelse med situationen innan nackoperationen och cancerbehandlingen, så är det en helt annan sak. Jag är så van att kämpa hela tiden.
Så nu vet ni. Varför det är lite tyst här just nu. Men här är lite bilder på vad vi haft för oss den senaste tiden.
Peter och jag åkte till Málaga för behandling.
Förra helgen var vi en hel dag på stranden
Sen har vi som vanligt gått runt här i gamla stan och förundrats över något litet torg vi inte sett förut, eller en ny favoritgata.
Hej! ja det var så fina bilder jag fick se, fint med vattnet, och blommorna. Vilken stad är det ni bor i? krya på dig, och ha så bra med familjen.
Åh fina du beundrar och känner så mycket för dig i din svåra situation nu har du gått igenom så mycket så nu kan bara bli bättre Många stora vänliga styrkekramar till dig med familj Önskar Lisbeth Nordin jag har även upplevt en del det är då vi som varit med förstår.Hoppas du orkar njuta och försöka glömma allt du drabbats av svårt kan jag förstå pressa eller stressa dig ej leva i nuet säger många men ej så lätt efter allt du upplevt.Hoppas du känner dig bättre i solen med din fina Familj Man barn och Vovve .Många vänliga Hälsningar från Lisbeth.
Blogga bara när du känner för det, du ska inte känna att du är tvungen att göra det regelbundet. Klart att du är trött efter allt du gått igenom, vila så mycket du kan och ta promenader med Harry om det inte är för varmt. Ha det så bra och försök att njuta av stunden. Kram