Förankring

Nu har vi varit här i åtta dagar, och Vide har gått i skolan i fyra. Det går fortfarande bra! Han är glad när jag lämnar och glad när jag hämtar. Jag har däremot känt mig lite … vilse kanske? Fritt svävande liksom. Utan förankring. Våra saker har inte kommit än så jag har inte haft någon dator och har därför inte skrivit någonting. Kanske därför. Har liksom inte haft några rutiner eller så. Tror också att det blir extra tydligt om man saknar ett sammanhang när man är på en ny plats. Att det blir extra viktigt att man har något att syssla med, även om det bara är något litet. Och – framförallt – att ingå i någon slags gemenskap.

Men idag känns det mycket bättre och jag är glad – för jag har hittat en vän! Eller egentligen började vi chatta lite redan innan vi flyttade hit. Jag sökte efter någon som kan passa Harry när vi behöver, och hon ville gärna det. Idag tog vi en promenad vid havet och sen fikade vi. Och pratade och pratade. Och pratade. Känns som om vi känt varandra i flera år. Ni vet när man träffar någon som det bara stämmer med? Kände mig genast mindre svävande, som om jag fick en förankring till den här nya platsen genom att ha en kompis här. Så glad för det!Orkade inte släpa på kameran så ni får hålla till godo med halvkassa mobilbilder. Vi gick på strandpromenaden som går längs med och ovanför havet. Lite öster om stan, det är alltså Estepona ni ser på bilden. Overkligt vackert var det att gå där, ovanför havet. Även om det var i blåsigaste laget att gå där just idag. Ska gå där igen en mer vindstilla dag.