Det som skrämmer oss mest är också det som utvecklar oss mest

Om tre månader lämnar vi Sverige för att bo i Spanien ett tag. Hur länge vet vi inte, men minst ett halvår. I morgon tar Tuva studenten och om en månad flyttar hon in i en egen lägenhet. Det är så stora förändringar som väntar alldeles runt hörnet. Det känns som om livet lämnar den väg jag färdats på de senaste åren, den väg jag kan utan och innan, för att styra in på en helt annan. En okänd. Jag skulle ljuga om jag sa att det inte känns skrämmande ibland. Men det vore ju konstigt annars. De största sakerna i livet känns otäcka. De får det att hisna i magen. Ju större förändringar – desto mer känns de. Det är helt naturligt och betyder inte att man ska undvika dem.

För tänk om vi skulle låta bli att göra det vi vill bara för att de känns läskiga. Hur skulle livet se ut då? Hur skulle mitt liv se ut? Jag skulle aldrig ha opererat nacken, och därmed aldrig blivit bättre. Jag skulle aldrig ha blivit tillsammans med Peter, och därmed gått miste om ett liv med min själsfrände. Eftersom jag var så bränd av tidigare relationer när vi träffades var jag nämligen livrädd för att ge mig in i ett förhållande igen, att göra mig så sårbar som man gör när man blir kär i någon, när man älskar någon. Jag skulle inte ha skaffat ett barn till om jag lyssnat på rädslan för hur det skulle påverka min kropp. Genom att ha undvikit detta för att det kändes läskigt skulle jag alltså ha gått miste om några av de bästa sakerna som hänt mig.

Det som skrämmer oss mest är också det som utvecklar oss mest. Nya insikter får vi genom att gå igenom något som tar emot, att ge oss i kast med något som vi inte är helt bekväma med. Att gå utanför vår komfortzon. Om vi hela tiden håller oss undan det som känns skrämmande håller vi oss också undan denna utveckling. Vi kan inte få en ny utsikt genom att stå kvar på samma plats, vi måste våga röra oss mot okända marker.

Vide kommer börja i en brittisk skola i Estepona. Det är förstås nervöst, inte bara för honom utan även för mig och Peter. Vi har varit och besökt skolan och den verkar väldigt bra, den är ganska liten och förutom själva skolundervisningen har de en massa annat roligt. Som science club, chess club, running club … Vide har övat engelska i ett år snart, med en språkapp. Han har lärt sig massor, men pratar förstås inte helt flytande. Det är läskigt att skicka sitt barn till en ny skola, särskilt en där de pratar ett annat språk. Men samma sak gäller ju för våra barn som för oss. Vi kan inte skydda dem från saker bara för att de känns otäcka. Gör vi det så går de inte bara miste om den nya upplevelsen – med allt vad det innebär – utan vi skyddar dem också från potentiell utveckling.

Det kommer säkert vara en tuff period för Vide innan han lärt sig att förstå och prata engelska helt, och kommit in i den nya skolan, men tänk när han gjort det. Inte bara har han då lärt sig ett nytt språk, fått nya vänner och nya spännande skolämnen (han är exalterad över att ha science på schemat) – han kommer också ha fått något ännu mer värdefullt. Han kommer ha vuxit av det han gått igenom. Genom att ta sig igenom en period av osäkerhet kommer han bli säkrare. Genom att våga trots rädslan kommer han bli modigare. Genom att ha överkommit något som känns skrämmande kommer han förstå att han har kapacitet att göra just det. Han kommer ha utvecklats som människa.

Vi kan inte låta bli att göra saker som vi i slutändan tror kommer vara bra för oss – bara för att de skrämmer oss. Vi kan inte fatta våra beslut baserade på rädsla. Gör vi så går vi miste om de allra mest fantastiska sakerna i livet, och vår egen själsliga utveckling.